pinsam stämning kapitel 3
Det var nog den tråkigaste spanska lektionen jag har haft i hela mitt liv. Jag sträckte på mig innan jag reste mig. en gäspning hördes också komma ut från min mun. Jag lämnade klassrummet så fort jag bara kunde. Men inte fort nog. Miss Roberts harklade sig. ”du är en väldigt begåvad student Cake” jag höll nästan på att falla ner baklänges och skratta, men jag behöll lugnet. ”Claire” ”ursäkta, Cake?” ”Mitt namn är Claire Marie. Men ni kan kalla mig Claire. Inte Cake” hon nickade allvarligt och mumlade något ohörbart på spanska, men jag han snappa upp parece un pastel. Trevligt. Hon sa att jag ser ut som en tårta.
Marcus stod ute i korridoren när jag kom ut. Han verkade ha gått vilse, men jag visste att han kände till korridorerna mycket bättre än jag. Jag behövde inte kolla i schemat för att veta att vi hade lunch. Men oturligt nog visste jag inte vägen… vart fanns Leah när jag väl behövde henne? Jag tog automatiskt upp telefonen och tänkte sms:a henne när jag kom på att jag inte har hennes nummer. Sweet. Jag vände mig mot Marcus som stod vid ytterdörren nu och famlade med ett par nycklar och harklade mig lätt
”eeh, kan du visa mig vart matsalen ligger?” frågade jag försiktigt
Han vände sig om och sprack upp i ett leende
Han började gå mot mig samtidigt som han la ner nycklarna i fickorna till de mrkblåa jeansen och rättade till hans uppknäppta cardigan ”han stannade ungefär 1 meter ifrån mig och verkade granska mig uppifrån ner. ”erkänn att du bara vill ha en anledning att få vara i min vackra närhet” han avfyrade ett snett leende som var väldigt tilltalande och det visste han om. Men det sa jag såklart inte. Vad jag sa var ”faktiskt inte. Som du kanske minns så är jag ny här”
han verkade faktiskt inte minnas det. Han stod där två sekunder innan han sa ”okey, följ efter mig” han fattade tag om min hand vilket jag inte uppskattade och började gå mot den östra korridoren ”AAJ!” skrek han och tittade på sin hand.
Jag kollade frågande på honom. ”vad har hänt med din hand?”
Han kollade argt på min hand. ”Du gav mig nästan en dödlig elchock!”
Jag himlade med ögonen. ”Kom igen det var bara en stöt. Det måste vara kläderna. Kom nu.”
Vi kom fram till matsalen som var stor och ljus. Där inne fanns det stora fönster. Ljuset nästan dansade in i det ljusa högljudda rummet. Matsalen var stor. Det stod runda bort lite här och var och man kunde höra musik spelas från en jukebox. Matsalen såg halvt fullsatt ut men jag visste att den skulle vara helt fullsatt om någon minut. Folk hade börjat trängas så jag gick och ställde mig i den vääldigt långa matkön. Till slut kom jag fram. Det fanns mycket att välja bland. Jag tog en pizza slize med exta mycket lök och ost, en cola och ett äpple. Försiktigt, så att jag inte skulle hälla ut min cola tog min bricka och gick fram till kassan och betalade. Lite diskret försökte jag leta med blicken efter Leah. Som om jag bara kollade omkring lite. Jag ville inte väcka onödiga blickar. Men det var nästan ingen som kollade på mig längre. Det var inte så svårt att hitta henne när hon stod med armarna flaxande ovanför huvudet. De försökte i alla fall inte vara diskreta tänkte jag för mig själv. Jag skrattade när jag såg det. Hon var så gullig mot mig. Hemma hade jag knappt haft några vänner. Jag hade haft en vän, men hon hade blivit för ”populär” för att vara med mig så hon dissade mig rakt i ansiktet. Annars fick alltid sitta ensam. Jag traskade dit och satte mig på en ledig plats bredvid Leah och en tjej med rosa Gucci skor. Och jag som trodde att den här skolan hade en uniform regel. Gucci tjejen flyttade på sin bricka lite, så att min skulle få plats där ”jag heter Emelie, men du kan kalla mig Em om du vill” hon strålade av skönhet att jag nästan började få ont i ögonen. Men på ett bra sett förstods. Hennes blonda lockar kunde ha tillhört någon vacker sagoprinsessa, det nådde henne till midjan. Hennes hjärtformade ansikte kunde inte bli mer perfekt. Hon hade gröna ögon som såg ut att lysa av sig själv. Som konstgräs. Sådär övernaturligt grönt, men ändå för vackert för att kunna titta bort. ”hejsan Em” sa jag prövande. Jag var tvungen att fråga. Ja jag var en modenörd, och just därför kunde jag inte knipa igen. ”hur kommer det sig att du har nästa säsongs gucci skor? Och att du har dom över tunna svarta knästrumpor när jag trodde att uniformen bestod av svarta tjocka knästrumpor och svarta tråkiga klackskor?”
hon kollade ner på sina skor som om hon precis hade upptäckt dom. ”jaha, nästa säsongens säger du? Ja jag vet inte, jag fick dom av min faster, hon jobbar inom modebranschen, och angående uniformsreglerna” hon kollade på mig med en lekfull blick” man får byta ut allt förutom skjortan och kjolen. Och knästrumpor måste du också ha men just dem du har behöver det inte vara. Så framöver kan du ha smycken till och andra skor om du vill” jag tog åt mig informationen med häpenhet. Galet. killen som hade suttit på Leahs andra sida kollade upp från sin mobil. ”Emelie var lite tyst jag…” han kom av sig när han såg mig ” åh, hej Claire jag såg inte dig. Förlåt, men jag var tvungen att messa eleverna från musik gruppen. Vår pianist har brutit handen.” han log lite snett och dök sedan ner i mobilen igen. Hm, värst vad social han var. Inte. ”tro mig. Han är så där. Han är inte taskig eller så. För det mesta, men han pratar inte mycket” Hon ryckte på axlarna och såg lite ursäktande på mig. Han gav henne en menande blick ”okej, jag kanske överdrev. Visst pratar han, men förvänta dig inga utförliga svar” Hon blinkade. Jag sneglade lite försiktigt på honom, och hann se när han sken upp som en sol. ”jag har hittat en ersättare nu. Carol valde att hon kunde ställa upp. Hon har väl typ spelat piano sen hon var 5? Var det så Emelie?” hon kollade lite irriterat på honom ” men herre Jesus, jag är hennes hejaklacksledare. Inte hennes mamma” Vin lät sig inte tryckas ner ”fnyst” fnös han ” hon hänger ju efter dig som om hon vore din svans, du borde veta lite mer om din svans. Och när började du låta som en gammal gumma? Som bara skriker som en bulldog? Eller vänta. Det kanske bara är pms” han gav henne en lömsk men retsam blick. Hon svarade med att sträcka ut tungan. ”lägg av Vin, hon skämtade bara, och som din flickvän måste jag hålla med. Du talar inte mycket” hon gav honom en kundpuss. ”jag pratar med dig” sa han lugnt och la handen över hennes. ”det var inte med mig jag menade” sa hon med ett leende Alla återgick till sin lunch. Jag tog en tugga av min pizza och smakerna exploderade i munnen. Den var gudomligt god! Jag vet inte varför men det fick mig att tänka min favorit författare, Shakespeare. Om man inte har läst hans böcker har man missat något väldigt stort av det livet har att erbjuda. Romeo och Juliets kärlek var ju nästan övernaturlig! Jag skulle lätt vilja ha någon övernaturlig kraft. Kanske inte att vara en hopplös romantiker men kanske typ läsa tankar. Så coolt! Då skulle jag få reda på vad eleverna på skolgården egentligen tänkte om mig. Leah väckte mig ur mina dagdrömmar ”tänker du börja på någon aktivitet Claire? Jag kan säkert få in dig på hejaklacken om du vill det”
”eller fotbollen” sa Vin med en axelryckning och dök ner i maten igen.
”eller handbollen” sa Emelie, med ett brett leende
grejen var det att jag hade tänkt att börja på en aktivitet men bara inte någon som dom erbjöd.
”jag hade tänkt mig skoltidningen faktiskt, sa jag lite blygt” det blev knäpptyst runt bordet. Alla bara stirrade på mig. ”lycka till” sa Vin. ”du kan behöva det". Jag kollade frågande på dem och lyfte min dricka till munnen bara för att inse att den var tom. Jag hade inte ens druckit ur den än. Och den var tom
tjena mittbena
bilder!
dagens undergång del 2
”miss Agrius, jag såg att du inte jobbade så mycket” han kollade på mig och letade efter svagheter i min blick
jag kollade generat ner i marken och mumlade nästan ohörbart ”jag gjorde klart halva kapitlet Sir” jag kollade upp snabbt för att kolla om han hade hört. Det hade han
”lämna in uppgifterna sen när du har tid under dagen, tack” sa han och började skriva på något. jag nickade snabbt, tog upp min väska från golvet och flydde ut. Emelie stod där och verkade undersöka sina naglar.
”jag har spanska nu, men jag tror jag vet vart salen ligger. Första salen till höger i mitterska korridoren va?”
hon kollade gillande på mig och nickade. ”ses vid lunch då, jag har tyska”
jag gick till spanskan med känslan av att något inte stod rätt till.
sick...
dagens undergång del 1
Jag parkerade bilen på elevparkeringen och klev ut. Jag visste ju att skolan skulle vara stor men den här var. Den var. Skolan var enorm! Den såg nästan ut som en mindre version vita huset; skolan var gjord av vit sten, stora glasfönster och en stor ingång. Gräsmattan såg väldigt ömtålig och. Hm… grön ut. Jag klev ut ur bilen. Tog min gråa Gucci väska. Och gick. Det fanns andra bilar på parkeringen. Jag tog på mig mina ray ban solisar. Det som var så bra med dessa glasögon var att om jag var tvungen att stirra på någon men inte ville bli upptäckt kunde man ha de här solglasögonen. Man kunde liksom aldrig se vart jag fäste blicken. Jag vände mig om från min bil och lyfte huvudet lite så att det skulle se ut som om jag kollade på omgivningen. Men min blick hade jag sänkt mot bilarna. Det fanns vissa bilar som stod ut lite mer än de andra. Jag kände igen vissa märken. Andra var helt okända. Jag drog handen genom håret och koncentrerade mig nu mer på människorna som stod i parkeringsplatsen. De som hade stått och pratat eller vad dem nu gjorde blev helt tysta. Det enda som hördes var den fuktiga vinden blåsa på träden så att löven började prassla lätt. Annars var det döds tyst. Man skulle kunna tro att det var ”var tyst och stirra på varje ny elev som börjar” Leken men det var det nog definitivt inte. Eller? Jag kände att jag började bli lite irriterad på alla blickar så jag började gå, eller tja, jogga mot huvudbyggnaden. Bakom mig hörde jag hur de började gapskratta. Hade min kjol åkt upp? jag kände efter diskret men den var på sin plats. Jag kom in i skolan. Som tur var hade inte så många börjat komma in än. Så fort man kommer in innanför dörren finns det 3 korridorer. Den som går rakt fram har ungefär 6 dörrar på varje sida. Om man går åt vänster korridor kommer man till skåpen. Jag kollade åt höger och försökte komma på vart jag skulle hamna om jag gick den vägen men det var nästan omöjligt. Korridoren var lång och vit. Det hängde någon enstaka tavla i vänstra korridoren. Annars var just den korridoren väldigt tråkig. Jag försökte gissa vart korridoren skulle leda men la nästan av direkt. För övrigt var skolan rätt cool. Jag kände att någon stod bakom mig. Jag vände mig om. Jag hade rätt. Där stod en tjej. Hon var ljushyad med fräknar på näsan. Hennes ansikte var hjärtformat, hennes bruna spikraka hår, som jag antog var hennes naturliga, var uppsat i en stram hästsvans. Ett par små chanel örhängen satt i öronen. Hon hade valt att matcha skjortan med en snygg svart väst. ”hej” sa hon och sträckte fram handen. Jag sträckte fram handen ”hej”
”jag heter Leah Wilson. Det är jag som ska visa dig runt.” Hon blottade sina perfekta tänder. Om hennes röst inte var så vänlig skulle man kunna tro att hon hängde med de ”kaxiga” Doften som kom från henne skvallrade om att hon använde Chanel no.5 ”Vad har du nu för lektion. Jag kan visa dig dit.” hennes blick gled gillande åt min Gucci väska
”hm… Vänta en sekund” jag tog upp mitt schema för att se vad jag hade nu på morgonen. Jag har visst matte nu på morgonen. ”hon kollade också på mitt schema och lös upp.
”jag har också matte nu!”
Vi gick genom korridoren i mitten. Det hängde ungefär 50 tavlor där. Leah hade förklarat att man hade hängt upp de för att man skulle kunna känna sig gladare och piggare. Det funkade faktiskt. Jag kände mig genast på bättre humör. Påvägen dit pratade vi även om vädret.
”du har tur som kom när det var soligt” sa hon. ”
”vadå brukar det inte vara soligt?” frågade jag skräckslaget. Det jag verkligen hatade var regn. Jag skulle inte kunna överleva om det typ regnade lika mycket som det hade gjort i Concord. Det hade förstört alla mina kläder och Drop var som jobbigast när det regnade
Hon skrattade. ”joo men det kunde ju ha regnat” sa hon med en axelryckning. ”så hur var det i din förra skola?” hon kollade rakt fram utan att vända blicken. ”det var väl bra. Typ” nu kollade hon på mig ”typ?” jag suckade ”man kan väl säga att jag inte direkt var elevernas favorit” hon nickade för sig själv. Vi stannade upp nu utanför en dörr
”hej Claire. Jag heter Mr Alberts. Var snäll och sätt dig ner så ska jag gå igenom hur vi ska börja denna termin ” sa han enkelt. Jag kollade runt i klassrummet och hittade en ledig plats i mittersta raden längst ut mot fönster vid en kille. Innan jag hann gå dit så harklade Mr Alberts sig och gav mig en nyckel
”Den där nyckeln går till ditt skåp. Nummer 122.” Jag hade precis tänkt gå och sätta mig på en ledig plats när Mr Alberts reste på sig.
”vänta lite Claire. Du kan väl presentera dig för alla först?”
Jag hade inte precis svårt att prata inför folk men plötsligt kändes det väldigt pinsamt.
Jag ställde mig vid katedern. ”hej, jag heter Claire Agrius”
jag insåg hur lamt det lät och ville bara sjunka in i ett hål. Jag kunde höra små fnissningar här och var.
Mr Alberts nickade och satte sig igen vid sitt bord.
Jag gick och satte mig på en tom plats bredvid den gråögda killen. Jag la ner mina böcker på bordet, fixade till kjolen och satte mig ner. Han sträckte fram handen. ”hej, jag heter Marcus Yuce” jag skakade hand med honom.
”trevligt att få en ny elev här i skolan. Det är inte alltid man får en med ett så fint utseende.” sa han på ett tillgjort sliskigt sätt
okej. JAG VERKLIGEN hatar sådana killar jag har inte ens varit här i klassrummet 5 minuter och den här killen som påstår sig vara Marcus Yuce har redan flörtat med mig. Jag ignorerade han och slog upp min mattebok.
”okej elever. Hoppas att ni har haft ett trevligt lov, men som livet, så tar sommarlovet slut efter ett tag, och bara för det ska vi inte börja mjukt. Slå upp matteboken och börja med det första kapitlet!”
Matte var min starka sida så jag gjorde klart uppgifterna och satt bara och kollade runt i klassrummet. Vissa verkade ha svårt medan andra satt flitigt och jobba. Men annars var det knäpptyst. Läraren satt där fram och knappade på sin mobil. Han var välbyggd och lång, raknäsa, breda läppar, breda axlar och hår som nådde till hjässan. Jag skulle gissa på att han var runt 40.
det var som om han märkte att jag kollade på honom, för sen lyfte han snabbt på huvudet och verkade med ens bli medveten om omgivningen.
kapitel 1. den kloka katten
”jag kommer!” Det var Mamma. Jag var bara tvungen att stå kvar framför spegeln en liten stund till. okej, kläder, check. Hår, check. Parfym, check. Självförtroende… inte det bästa om man säger så. Kom igen, jag ska börja i en ny skola. Hur skulle du känna dig? Jag visste ju inte hur mina nya klasskompisar skulle bete sig. Skulle de gilla mig? Såg jag bra ut? Skulle de också, som alla andra hemma i Concord, låtsas som om jag inte fanns, skulle de tycka att jag var ett uppblåst märkes freak de med?
Det var min första dag i… High School. Jag kunde nästan inte tänka på det. Jag hade ju redan gått ett år i high school i Concord men vi var tvungna att flytta till San Francisco för att mamma var väldigt eftertraktad här.
Jag kollade upp. Jag är ganska nöjd med mitt utseende. Det jag såg i spegeln var en amerikansk tjej, eller hälften amerikan. Min pappa var grek. 1.60 meter lång. Långt rakt brunt hår med ljusa slingor. Gröna ögon. Väldigt stora ögon, men inte för stora. Nästan som formen av en persika kärna. Jag är lite rund vid kinderna. Men ändå ser man mina höga kindben perfekt. Jag har fräknar som passar min bruna hud. Jag har en hudfärg man inte kan sätta ett ord på. Nästan som om solen precis har träffat än och börjar sprida sina strålar i kroppen men hinner inte riktigt slå till ordentligt. Alltså lite ljusare än sotbrun. Tror inte ens det finns än bättre förklaring. Mina läppar är Medelstora. Nästan lika bruna som mitt hår. Jag har väldigt fylliga läppar. Om det är kyssläppar vet jag inte… Men jag har svårt att se på mina läppar utan att tänka på… Pappa. Det gjorde fortfarande ont att tänka på honom. Mina läppar var så lika hans ibland att jag trodde att de inte var mina. Som om de skiftar.
Men jag vet bättre än så. Sånt kan inte hända.
Jag minns hur han hade stöttat mig när jag inte vågade gå in i min nya lågstadieskola. Han hade sagt ” så länge du håller huvudet högt kan ingen trampa ner dig” Det var det sista jag hörde honom säga till mig.
När jag kom hem den dagen var ingen hemma. Det var vår nanny som hade hämtat mig. Hon vägrade berätta för mig vart mamma och pappa var. Mamma kom hem nästa dag. Hon såg så blek ut. Hennes röda ögon förklarade att hon hade gråtit. Jag kunde inte hindra det, Jag började gråta. Jag visste att något var fel. Mamma tog mig i sin famn och sa det.” Claire”
jag såg att hon skulle börja gråta i vilken sekund som helst. Jag kramade henne hårt och borrade in mitt ansikte i hennes hår. ”pappa är i himlen. Det var hans tid.”
Och nu. 10 år senare. Det känns som allt hände igår. Jag tar ett djupt andetag och går ner till köket. Vårt kök var inte så stort. Men det var inte resten av lägenheten heller. Men det är väldigt lyxigt inrett. Det är en 3:a. Mamma jobbar heltid för att vi ska kunna leva ett bra liv. Så att jag kan köpa det jag vill ha och så att vi kan äta på de restauranger vi vill. Men hon har inget dåligt jobb, och hon tjänade inte lite heller. Hon är mäklare. Efter Pappas död har vi fått klara oss själva. Men det har gått ganska bra nu. Hon stod i köket och lagade pannkakor. Hennes hår var kammat och rakt men hennes hy såg väldigt sliten ut. Mamma är mörkare än mig. Eftersom hon stod med ryggen mot mig kunde jag inte se hennes ansikte. Men jag kunde nästan se det framför mig. Rak näsa, Slappa kinder, några rynkor på pannan, Och så klart rött läppstift. Men hon var fortfarande den finaste människan som fanns. Hon var älskad av många människor. Många stannade gärna över natten för att få äta av mammas mat. Hon var en mästerkock som inte hade blivit upptäckt ännu brukade jag säga förut. ”Mamma du behöver inte göra det, jag lagar gärna min egen frukost” mamma vände sig om. Hon höll en slev med båda händerna framför sig. Hon la huvudet på sned och kollade förbryllat på mig. ”Claire. Jag börjar misstänka att du inte gillar min mat. Varför har du börjat tjata om att få laga din egen mat nu förtiden? Sköt bara ditt skolarbete. Resten sköter jag”. Jag suckade och satt mig vid matbordet. Det bästa med köket var att det var så ljust. Mamma har valt att ha en kristallampa. Den var inte speciellt stor men den var väldigt gullig. Resten av köket var väldigt vit. Vitt bord, vita stolar. Vitt stengolv. Vitt kylskåp. Men väldigt många blommor i olikafärger. Hon la upp pannkakorna åt mig och började tvätta rent stekpannan. Jag åt upp pannkakorna i lugn och ro. Jag hade tid på mig. Skolan skulle inte börja försten 45 minuter. Jag hade fått reda på att skolan var ganska stor, men visste fortfarande inte hur stor. Men vem bryr sig om hur stor ens skola är? Jag menar. Det enda jag längtade till här i San Fransisco var all shopping. Lukten av nya kläder. Känslan av nya smycken hänga runt halsen och vristen. Men rean slog allt. Kläder och smycken ser och är mycket bättre om de är på rea. Herreminheligagudinna, tänk om San Fransisco inte brukar ha någon rea!? Men det måste de väl? Jag ska ta reda på det imorgon. Kanske kan jag hitta något fint till mamma och Drop (min katt alltså) men senast jag var i New York, ungefär 2 år sen kunde jag inte hitta en endaste söt grej åt min lurviga pälsboll. Min blick gled åt Drop som satt instinktivt och stirrade med sina stora bruna ögon på leksaksmusen hon höll mellan tassarna. För att vara en katt var hon ganska klok. Hon visste till exempel om att hon inte skulle klösa ner mina affischer på Rihanna och Usher som satt fast på min dörr. Hon visste att om jag inte vaknade innan halv 8 var det hennes jobb att väcka mig. Hon kunde till och med hämta mina strumpor från strumplådan när jag själv hade glömt att sätta på mig ett par! Drop bet av leksaksmusens huvud. Jag suckade. Jaha. Då får jag väl se om jag kan hitta en ny, och kanske en mer tåligare leksaksmus. Drop var ganska lik katten Gustav faktiskt. Det var därför som jag från första början hade insisterat på att få honom. Han hade orange och vit päls. Lite runda proportioner, och stora bruna ögon. Enda skillnaden var nog att katten Gustav var lat, och Drop inte. Det var exakt därför jag behövde hitta en ny leksaksmus snabbt. För när hon väl har tagit sönder sin mus så är det bara en fråga om tid innan hon börjar klösa på mina kläder. Hon kröp under bordet och strök sig mot mina ben. Inte för att hon ville vara snäll. Nej. För att hon ville smaka en bit av pannkakorna. Lite diskret smugglade jag en bit under bordet. Efter att ha kastat en sista blick på klockan reste jag mig. Jag tog min väska, kollade så att jag hade mina böcker och min. hm… samling med mig. Innan jag ens hann ut ur köket hann mamma såklart stoppa mig, vilket jag helst av allt inte ville att hon skulle göra. I alla fall inte idag. ”vänta nu” Sa hon. Hon hade lagt undan stekpannan och kollade på mig med en lekfull blick i ögonen. Jag ville bara ut ur huset så fort som möjligt. ”ja mamma” hon log mot mig, sträckte sig efter en träask som hade legat på köksbordet som jag inte hade lagt märke till. Hon gav den till mig. ”Jag tänkte att den skulle ge dig tur.” Jag öppnade försikigt asken. Jag blev genast tårögd. Jag visste att vår ekonomi var helt okej men det här… det var för mycket ”det…”
”… schh, säg inget. Jag vill ge dig de här var snäll och ta emot det utan att såra mig. Jag tog varligt och försiktigt upp broschen. Det var en hjärtformad brosch. Den hade röda konturer men var för övrigt silver färgad. Man kunde se en vacker spiralform inristat runt något skimrande föremål i mitten. Jag kollade nogare och såg vad det var. En diamant. Storleken av en halv golfboll Jag rörde lätt vid den. På baksidan av broschen kunde man se att något var inristat. Jag kisade för att kunna se nogare vad det stod. προετοιμάστηκε? Det måste ha varit något okänt märke. Jag höll den ömt mellan mina fingrar. Det var den finaste broschen jag någonsin sett. Jag brukar inte bli tårögd, men just den här broschen var speciell och det visste jag. Det fanns någonting mer som speglade sig i diamanten som jag inte riktigt kunde sätta ord för. Jag satt fast den på uniformens skjortkrage. Uniformen bestod av en vit kjol som gick till knäna. Svarta skor med ungefär 3 centimeters klack. Man var tvungen att ha knästrumpor på sig till klackskorna. Fast det såg ganska knäppt ut. Jag menar, vem skulle ens tänka sig ha på sig klackskor och KNÄSTRUMPOR? En total modemiss. Men jag hade bytt ut klackskorna mot ett par Louis vuitton skor. Det var nästan ingen skillnad men jag kände mig mycket bättre till mods med de här skorna. Resten bestod utav en grå skjorta och en slips. Väldig simpelt. Jag tyckte att broschen passade uniformen fint. Jag pussade mamma på kinden och gick ut. De var soligt ute. Bilen stod i parkeringshuset längre bort. Jag satte mig i min fina röda BMW Z3 roadster och åkte iväg.
