hej hej guys..

”Ryck upp dig tjejen”
”varför skulle jag?” frågar jag lite för surt
för att det är din födelsedag och vi ska Fira med stort F!” påstår Emelie.
vi sitter i klassrummet där Ms Kedricks går igenom engelska läxan.
”hitta en växt ute som tilltalar er och som ännu inte har vissnat, pressa den sedan och skriv en uppsats om blomman”. Någon kille längst fram som såg ut som Harry Potter – Z:et i pannan, en stav vid sig, Howards uniform, kittet. Räckte upp handen. Ms Kedricks suckade ljudligt.
”nej George, du får inte skriva om någon blomma från Harry Potter”
”men naaaai” stönade George. ”men de finns ju, jag har odlat massor utav sorterna!”
hon hav honom en torr blick. ”lägg bara ner George om du inte vill ha kvarsittning”. Han blev knäpptyst, men det kan jag inte säga om resten av klassen, som skrattade hysteriskt. Även Emelie. Och till min förvåning så slank det ut någonting som lät som skratt ur mig med.

Väl ute korridoren stod Leah och Vin. Båda två höll två muggar var från Starbucks. Emelie tog tag i min överarm och gjorde så att jag saktade ner farten. ”om du inte gillar kaffet de har köpt, visa inte det, de är nästan en personlig förnedring för dem båda två om man inte gillar kaffet de ger dig. Fråga min inte varför, personligen tror jag att deras föräldrar tappade dem när de var små”. Jag nickar bara och hon släpper min arm. Korridoren är smockad med elever som ska till frivilla aktiviteter och gud vet vad mer. Någon från tidningsredaktionen skulle intervjua mig idag och se vilket jobb jag skulle tilldelas. Jag vet inte hur Leah lyckades med det, eftersom att mamma hade sagt åt mig att det inte var många frivilliga aktiviteter kvar jag kunde välja bland, med tanke på att alla var fulla förutom läxhuset och träslöjd. Nej tack säger jag bara. Leah sträckte fram kaffekoppen. Jag flätade mina fingrar runt koppen, som till mitt nöje faktiskt fortfarande var varm. Leah kastade bak sitt långa hår och började gå mot matsalen. ”Claire, följ med, jag ska visa dig vart tidningsredaktionen brukar hålla hus, de har valt en byggnad som var öde i flera år tills Jamelia valde att lägga vantarna om den. Förresten, se upp för henne, om du stöter på henne, hon kan vara lite jobbig”. Leah rynkade lite på näsan som om stället stank mot slutet. Jag nickade bara, och drack av kaffet. Dubbelcappucino med choklad och kanel smak. Jag kände någon syrlig smak också. ”mm, vilket gott kaffe” sa jag uppriktigt och puffade till Leah på axeln. Hon log lite generat, äh, blanda smaker är min specialitet” sa hon med en blink och jag förstod att kaffe inte var det enda hon blandade.
Vi gick igenom matsalen och in genom en annan smalare korridor som för tillfället var mörklagd. Det fanns 2 dörrar på varje sida som ledde ut till en stor trädgård. Leah öppnade en utav dörrarna pt mig och vi steg ut. Där ute fanns ett litet hus, nästan som en stor lekstuga. Runtomkring växte blommor i alla möjliga färger och bakom huset växte ett stort hus som gav platsen skugga. Leah knackade på dörren innan hon steg in. Jag följde med in och det första jag såg var 2 led med skrivbord, fyra på varje sida. Alla borden var belamrade med papper i högar. Bakom högarna satt tjejer och killar som såg uttråkade ut. Så fort de såg Leah började alla jobba direkt. ”ni ska vara glada över att jag inte berättar för Jamelia om vad ni sysslar med” sa Leah torrt vilket gjorde mig förvånad. Jag hade inte hört henne använda den tonen på någon. En tjej som satt längst bak reste sig upp med ett kaxigt uttryck över sig. ”du vet att Jamelia inte kontrollerar oss längre”. Leah kollade oförstående på henne. ”gör jag?” tjejen gav henne ett slugt leende. ”ja det vet du. Det är jag som har tagit hennes plats nu” Leah suckade irriterat. ”enda gratistidningen som gick o läsa kommer nu att slänga sig i väggen. Trevligt. Claire, är du säker på att du inte ska testa på hejaklacken?” jag tror faktiskt att jag var det. Hoppa 10 meter upp i luften var inte precis min grej kände jag. ”Leah, det är lugnt” jag gav henne ett leende. Hon suckade och gick ut genom dörren utan att ens säga hej då. Alla var tillbaka i arbetet, till och med tjejen längst bak. Hon lyfte huvudet som om hon precis kom på att jag var kvar och gav mig ett varmt leende. ”Claire, kom hit och sätt dig är du snäll” jag gjorde som hon sa och satte mig på den lilla pallen mitt emot hennes bord, som faktiskt inte var så fullt med papper oh tidningsartiklar. Jag strök över kjolen, rätade på ryggen och sträckte fram handen. ”trevligt att träffas” hon tog handen. Det kändes ganska konstigt att skaka hand med någon, men jag ville bara att hon skulle få bort den där rynkan mellan ögonbrynen som jag visste kom fram av osäkerhet på att jag kanske också skulle börja bråka som Leah. Fråga mig inte varför jag vet det. Jag bara vet.

---

den här delen kan räknas som ganska tråkig, men om ni läser en bok så händer det ju inte spännande saker hela tiden right? det är det tråkiga som har störst betydelse, don't forget that! men hoppas att ni gillade kapitlet och kommentera gärna !

hej hej,

new capitulo will be uppe tomorrow ;)

Jag hade en konstig dröm natten innan min födelsedag. Eller det kanske var min födelsedag, hade inte koll på tiden, om den var över tolv, jag sov som sagt, men jag drömde i alla fall. Och den var otroligt läskig. Kalla kårar läskig, men det konstiga var att jag inte vart rädd, men min kropp vart det. Jag var i en mörk sal och varenda nerv i min kropp sa åt mig att springa iväg, jag hörde inte hemma här, men jag stod vid en tjock mörk ekdörr. Den stod lite på glänt och ljus sipprade ut i salen jag stod i. jag hörde röster. Jag lyssnade noga för att kunna konstatera att det var två män. Jag lyssnade ett tag till, öppnade den tunga dörren lite till, som turligt nog inte knastra. Jag hörde rösterna bättre nu och stelnade till. drömmen var så verklig, och rösten tillhörde en man som jag inte hade hört från på 10 år. Min Pappas. Han verkade irriterad och arg, men jag kunde höra undertonen av rädsla. ”låt henne va, ni kan inte göra så mot henne. Ni kan inte lägga en sådan börda på hennes axlar!” henne? Den andra mannen skrockade kort. ”kallar du sådana krafter för en börda? Jag är medveten om att du Leonardo, tyckte att krafterna var en börda, men jag tror inte att din dotter kommer tycka det för det” jag befann mig i chocktillstånd. Det här hade med mig att göra. Samtalet som pågick där inne hade med mig att göra. Men det är bara en dröm försökte jag intala mig själv. En väldigt verklig sådan. Men det är fortfarande en dröm. Jag hörde steg komma mot mig, någon hade kommit in i salen med massor av tavlor – som jag nu såg när jag vant mig vid mörkret – där jag stod, och jag vände mig om i tid för att se att mannen med den vita skjortan, en väst över och bakåtslickat hår gick rakt igenom mig. Reagerade inte ens på min närvaro. Han gick RAKT igenom mig. Han öppnade dörren, gick in, och var ute efter 30 sekunder igen. Han höll nu två tomma tallrikar med besticken över och gick i rask mot dörren han hade kommit från. Jag joggade vid honom. ”hallå vart är jag?” han reagerade inte. ”jag gillar bajs” reagerade fortfarande inte. Vid det här laget var han framme vid dörren som han snabbt försvann ut ur. Då slog det mig. han kunde inte se mig. jag visste inte om jag skulle bli förvånad eller glad. Eller både och. Jag rusade tillbaka till salen där pappa och den okända mannen satt i, i en hastighet jag inte ens visste att jag kunde springa i. jag kom fram till dörren och la handen över det tjocka dörrhandtaget men öppnade den inte. Varför tvekade jag!? Pappa satt där inne. Han skulle berätta för mig att allt skulle bli bra. Att jag inte var galen som såg döda fåglar eller och att något i mig höll på att sprängas sönder, en känsla jag hade haft sen farmor kom för en vecka sedan. Han skulle ge mig en förklaring. Han skulle säga någonting som fick mig att må bättre, han var tvungen att göra det. Jag upptäckte inte försten saltsmaken nådde munnen att jag stod och grät. Jag tog ett djupt andetag och gick in. Dörren stod redan lite på glänt, men när jag försökte trycka ner handtaget så åkte min hand bara rakt igenom. Jag kollade på den massiva dörren som stod i min väg och gick bara igenom den. Och plötsligt var jag i den ljusa salen. Som för övrigt inte var så stor i bredden men lång i höjden. Men mick blick gled genast mot bordet som stod i mitten. Inte till den stora ljuskronan, inte till de gulddraperade gardinerna, inte till en stora hunden som satt i ena hörnet och tuggade på ett ben. Bara bordet där pappa satt och en gänglig kille. Han hade mörkt hår. Luggen var kammad bakåt och var uppsatt i en minimalisk hästsvans över hjässan. Resten hängde neråt och nådde exakt axlarna, han var ledigt klädd i Ralph Lauren sportskjorta. Jag kollade på honom en kort stund innan jag kollade på den enda mannen i mitt liv som betydde något. Pappa satt framför den mörhårige killen vid det runda bordet. Det stod två kaffekoppar framför dem men de såg orörda ut. Pappa började sucka uppgivet och kollade bort ”det här var inte vad jag ville. Jag skulle aldrig ha gått med på detta avtal då. Folk kommer försöka utnyttja henne” killen som satt framför honom kollade på pappa en lång stund. Jag gick fram till dom och satte mig på den tomma utdragna stolen bredvid dem två. Jag såg att killen  - som jag upptäckte kanske bara var 3, 4 år äldre än jag, hade en medlidsam blick över sig. Hans ögon var röda, nästan brunröda. Hans läppar var fylliga, och var hårt sammanpressade. ”Leonardo, du vet att om jag kunde göra något skulle jag ha gjort det. Vad du och min pappa än hade för avtal kan jag inte hjälpa dig med att komma ur det. Som hans son är det förbjudet och du vet det” pappa kollade upp på killen. Hans ögon var röda, skvallrade på att han hade gråtit. Jag kände hur jag snyftade själv. Jag ville hoppa på honom och krama honom, säga att jag var okej, men jag kunde inte. Något blockerade mig. jag kämpade emot kraften som höll i mig. kämpa inte emot Claire sa en röst i mitt huvud. Den var vagt bekant men jag kunde inte sätta namn på röstens ägare. Men jag lydde rösten. Lyssna bara. Jag lyssnade. Pappa andades in luft innan han rätade på sig och la armarna på bordet.
”du kan skydda henne” sa han enkelt. Utan att stamma fram orden, man kunde inte ens höra att han precis hade gråtit.
”ursäkta?” killen framför verkade förvirrad minst sagt.
”Adrian, hon är mitt allt. Folk kommer söka efter henne, kommer vilja ta hennes krafter men jag kan inte lämna henne oskyddad”
du pratar om din död som om det inte vore någonting för dig” sa killen, som tydligen hette Adrian torrt.
”hon är mitt allt” sa han igen och den här gången stammade han vid ’allt’. Jag visste att de pratade om mig, men vad exakt pratade de om!? Jag visste ingenting men jag satt där och lyssnade.
”pappa kommer att döda mig” sa Adrian osäkert.
”du vet att han inte har många dagar kvar. Han är 249 år. Alla kungar dör på deras 250 års dag. Du vet det” pappa kollade ner i sin kaffekopp medan ha sa det här och kunde därför inte se att Adrian knappt reagera.
Adrian rätade på ryggen och sträckte fram handen ”jag ska skydda henne så länge jag besitter min tron” pappa kollade upp och tog hans hand och i samma ögonblick drogs jag tillbaka till min säng där jag satte mig upp käpprak med världens mörbultande huvudvärk. Jag jag drog upp bena och kramade dom hårt och vaggade mig själv. Jag drev runt med blicken genom rummet tills jag kom till golvet och pep till. Där satt farmor på en stor kudde lutad mot väggen. Hon log mot mig. ”jag ska förklara allt efter att du har kommit hem från skolan Claire” hon sköt fram ett paket över golvet mot mig. ”men grattis på 17 årsdagen”

"Mistakes are lessons of wisdom. The past cannot be changed. The future is yet in your power" -Miley Cyrus

hej allihopa !

Middagen flöt på bra, man hade alltid något att prata om. Kanske för att varken mammas eller farmors vinglas aldrig var helt tomma.
”så jag sa till dom, hör ni, om ni inte köper det här huset så måste jag göra det, och de köpte det direkt! Ni skulle sett huset, det var nästan fallfärdigt och de köpte det! Tomma hot säger jag bara, vissa är så dumma så att de går på det” suckade Mamma
”men herregud Lisa, varför lät du dom köpa det då? Inte kan man sälja ett sånt hus?”
mamma tog en till tugga av paellan och viftade med gaffeln i luften. Sedan svalde hon.
”jag var tvungen, det där huset har stått på visning nu i snart 4 månader. Vi skulle förlora huset och de skulle betala en annan mäklarfirma för att få huset sålt, men ack, inte längre! I får våra 3000 dollar och de får ett hus” under hela den tiden som hon pratade viftade hon frenetiskt med händerna.
farmor vände sig om till mig ”jag måste säga, att din mamma här, är ganska rik på positiv galenskap, du kanske ska roffa åt dig lite, sa hon och blinkade.
”kanske det, mumlade jag och petade runt i maten. Det låg bara kvar paprika på tallriken. Jag hatar paprika. Och mamma visste om det, men hon var ändå tvungen att ödsla i med det i nästan varje måltid, paprika soppa, paprika sallad, paprikasås, paprikatårta… okej kanske inte det sistnämnda men ni förstår vad jag menar. I början stod jag upp för mig och brukade säga något i stil med, ”mamma, hur kan du, du försöker svälta ihjäl mig, jag vill inte HA paprika!” men efter sisådär 2 år la jag av, och peta bara undan paprikan. Eller så smet jag bara ut under kvällen och gick ner till pizzerian. Zandra, min bästis IHBP (innan hon blev populär) brukade alltid vara där vid den tiden. Hon satt alltid där själv och åt sin kebabpizza. Om någon råkade ha vägarna förbi pizzerian och frågade vad hon gjorde där brukade hon bara säga att maten hemma var äcklig. – min ursäkt. Men jag visste den verkliga anledningen. Sen hennes mamma dog och hennes pappa gifte om sig har styvmamman vägrat ge henne mat på bordet om Zandra inte tar bort tatueringen hon har på handleden, där det står, ”kommer alltid att sakna dig” tatueringen går runt hennes handled som ett armband, och ser väldigt bedårande ut på henne. Hon gjorde den efter att hennes mamma dog, och hon vägrar ta bort den. Så det slutade med att hennes pappa börja ge henne pengar för att köpa mat ute. 150 per dag. Vi båda tror att han ger så mycket för skuldkänslorna.
hon brukar alltid ge mig ett snett leende och ibland även vinka till mig, så sitter vi där och pratar. Men aldrig som förut. Bara om ytliga grejer, som kläder, vädret, vår mat, sådana saker, men i skolan låtsades hon inte om mig. Så det slutade med att jag inte hälsade på henne mer i pizzerian och satte mig aldrig vid hennes bok. Hon fatta vinkeln.
”Älskling hur var skoldagen idag?” mamma tittade forskande på mig med ett varmt leende.
jag ville berätta allt. Om min konstiga känsla som jag hade haft hängande över mig hela dagen, om Marcus, om fågeln, allt, men jag kunde inte. Jag kände Farmor stelna vid mig med jag kollade inte upp på henne för att se varför. Jag sänkte blicken till min tallrik, vägrade möta mammas blick ”helt okej”

”Claire Elizabeth Agrius! Vad håller du på me…”

”…lugn mamma, jag städar efter mig. Jag lovar. Föresten bad ju du mig att packa upp resten utav kläderna ur kartongen så jag har ju faktiskt gjort det nu. Du behöver inte skrika så där” muttrade jag

”och hur förklarar du den här röran då?” hon svepte med handen över mitt rum. Jag kollade mig lite oskyldig omkring mig. Rummet hade en stor garderob som man kunde få plats med väldigt mycket i. 5 kvadratmeter bara garderoben. Jag vet. Det är väldigt mycket. Men den var redan full med massa grejer. Kanske inte full med bara kläder, men nästan. Typ massa boxar med mina grejer.

Jag hade även en himmelsäng. Ett utav dom bästa grejerna i mitt rum. En tjej i min ålder skulle redan ha växt ifrån sina prinsess fasoner men jag? Jag tog det till en mer professionell nivå när det kom till mitt rum.  Det satt små stenar runt säng gaveln. Det löpte även massa kinesiska tecken runt sängen. Mitt rosa täcke låg lite modernt skrynkligt. Exakt så som jag ville ha det. På andra sidan om sängen fanns en stor spegel med ett bord som nu var belamrat med massa skönhetsprodukter. Gratis såklart. Aldrig livet att jag skulle ha råd med en Foundation från Lancôme som kostar drygt 189 dollar. Eller visst har jag råd, men jag kper hellre skor eller en dyr parfym för dom pengarna. Och med tanke på att jag inte ens använder så mycket smink, varför ska jag då låta det ligga och ruttna? Men gratissmink får gärna liga och ruttna, inga problem för mig. ”det ser sagolikt ut mamma, tack igen för att jag fick det här rummet, vilken fin blus du har på dig förresten!” hon kollade syrligt på mig. ”jasså, så du skulle inte ha något emot om jag slängde den här tröjan?” hon tog upp en urringad marinblå tröja från golvet. ”NEJ! Inte min signerade Justin Timberlake tröja Mamma!” hon sträckte på huvudet. ”då, min unga dam, om du inte vill att den hamnar bland soporna får du ta och städa ditt rum” sa hon och vände på klacken. Jag suckade och kollade ner på golvet. Där låg nästan alla mina kläder nu. För små kläder de vill säga. Vilket var en hel drös faktiskt. Hur jag kunde ha gått från 1.50 till 1.70 på ett och ett halvt år vet bara gud, om ens han. Om gud nu finns undrar jag vad det där med den döda fågeln i bilen handlade om. Eller vart den hade försvunnit. Det är det som är grejen, ena stunden var fågeln där och nästa sekund. Borta. Jag blinkade och den var borta. Bara sådär. Jag försökte intyga mig själv ”Claire du hallucinerar bara” men jag visste att jag inte ens i mina galnaste idéer skulle komma upp med en sådan tanke. Det var inte jag. Det var fel. Men sen igen, hur hade en dissekerad fågel annars hamnat i baksätet i min bil? finns det någon annan förklaring? Ärligt talat… jag tror faktiskt inte det. Det här väckte bara så sjuka barndomsminnen att jag önskade att det aldrig hade hänt. Jag hade förvrängt de minnena och nätt och jämt lyckats. Och nu skulle det hota att rivas upp? nej bestämde jag. Den döda fågeln eller min inbillade fågel – kalla det vad du vill, skulle också in och förvaras. Men det var bara för sjukt och jag skulle inte tänka på det mer. Aldrig mer. Men saker är lättare sagt en gjort

”Farmor!” skrek jag nästan när jag öppnade dörren för att släppa in henne. Som vanligt hade hon sina röda kängor, och en lila lång kappa med luva, under den hade hon en lång svart klänning, och med sitt yviga gråa hår såg hon ut exakt som en farmor ska göra som är född den 31 oktober, under halloween. Mamma stod i köket och höll fortfarande på med dagens middag: paella. ”hej vännen! Men kolla på dig, lång har du blivit och vacker! Kära gumman, ska du inte släppa in mig nu?” sa hon skrattande. Jag flinade, flyttade på mig så att hon kunde komma in och tog upp hennes väska som hon hade ställt ner bredvid sig. Och till min glada förvåning såg den stor och tung ut vilket bara kunde betyda en sak. – Farmor skulle stanna ett bra tag! ”ge mig din kappa så kan du gå in i köket, jag tar hand om din resväska, mamma står därinne, hon kunde inte lämna riset, något hade hänt, så hon var tvungen att rädda det. Farmor bara stod där i hallen en stund med huvudet på snett och mumlade något på grekiska. Sen log hon ljuvligt och tog tag om min ena kind med tummen och pekfingret och sa, som om hon hade läst mina djupt begravda tankar ”du kommer förstå varför det blev som det blev med tiden Claire”

klicka på hjärtat ♥ för att kunna följa bloggen på bloglovin!

hej hej, ett kapitel kommer upp ikväll ! <3

Snälla gott folk sprid bloggen! skulle bli otroligt glad då! <3

hej hej! JAG ÄR såååå trött, tänkte lägga upp ett kapitel till ikväll men har knappt fått någon sömn *jäsp* men jag tänkte skriva en då, men vad händer när jag är trött och försöker skriva? jag blandar ihop karaktärerna, stavfel, orimliga meningar... asso näe, inte precis vad ni vill läsa va? ;) men ett kapitel kommer garanterat upp imorgon! <3

Efter lunchen gick alla till sina lektioner.  Jag hade idrott så Leah följde mig till mitt skåp så att jag kunde hämta mina kläder ” okej, det är inte så svårt att hitta dit. Du går ut ur byggnaden och kommer sedan till en annan ganska stor byggnad precis brevid. Där finns det en stor huvud entré, inte så svårt att missa. Du går in där och tar första korridoren till höger. Där ser du en rosa dörr som är tjejernas ombytes rum. Det låter kanske lite knepigt, men det är inte så svårt att hitta” hon gav mig ett varmt leende och kollade på klockan. Oj! Min lektion har redan börjat. Jag måste gå! Hejdå” hon gav mig en hastig kram och sprang till sin lektion. Jag skulle precis gå när jag kom på att jag hade glömt mina skor i skåpet. Jag hängde väskan över ena axeln, och knöt ihop sko snörerna på skorna och kastade skorna över min andra axel så att de fick dingla en fram och en bak. Jag stängde skåpet och pep till när jag fick se att marcus stod vid skåpet. Han verkade lite nervös, såg inte alls ut som han gjorde när jag såg han sist. Då hade han sett ganska mallig och kaxig ut. Nu såg han mer ut som ett barn som skulle kunna gå i 3e klass och skulle precis fråga chans på en tjej åt en kompis. Men i själva verket så gillade han henne också. (Jag vet, livet är redan komplicerat i 3:an) han harklade sig. ” eeh, det var inte meningen att skrämma dig eller så men jag fick reda på att du skulle ha idrott så jag tänkte att jag kunde visa dig dit. Han drog med handen genom sitt svarta hår och kollade rakt in i mig med sina isblåa varma ögon. Okej jag ska vara ärlig. Den här delen av honom gillade jag. Han verkade så. Jag vet inte. Så verklig. Inte en sån där kille som brukade finnas i Concord. Jag log åt honom, vilket fick han att slappna av en aning. ”om du verkligen vill det så visst” sa jag med en axelryckning. Han log brett ”bra! Då tar jag din väska och dina skor. Jag skulle precis insistera men han hade redan tagit både skorna och min ryggsäck från mig (tydligen fick man inte ha handväskor i skolan så jag var tvungen att låna en utav bridgets tusen designer ryggsäckar hon hade i skåpet) vi gick ut under tystnad. Det var inte en såndär behaglig tystnad så jag gjorde en anstalt att börja säga något men han hann före. ”så hur känns det att flytta till SF?”

Jag fattade att han menade san fransisco. Jag ville ju inte precis låta dum och fråga vad det betydde. Det var ju ganska uppenbart. ”jo, det känns väl okej. Fortfarande lite nytt men jag vänjer mig säkert snart” eller så gör jag det inte alls. Man ska inte förvänta sig förmycket av livet, har jag lärt mig. Jag var tvungen att kisa lite för att se honom. Solen var ganska stark så här dags

”jag ska nog se till så att du trivs. Jag brukar vara ganska duktig på det. Hans ögon sa något mer som jag inte kunde tyda. ”så vad jobbar dina föräldrar med?” vi hade stannat utanför byggnaden vis skolan. ”min mamma jobbar som mäklare.” jag visste vad som skulle komma här näst så jag drog in luft för att kunna svara på frågan. ”och din pappa?” vi stod i skuggan nu och jag behövde inte kisa för att se rakt in i hans ögon. ”han är död” rabblade jag ur mig. Och vände bort blicken. Jag ville få det sagt så att han kunde börja ställa massa andra jobbiga frågor om hans död som jag visste att han skulle fråga om. ”Oj, förlåt. Det var inte meningen att fråga. Jag visste inte. Jag beklagar.” han såg uppriktigt ledsen ut. Som om han led med mig. Han fick mig att nästan. Jag vet inte. Nästan att må bra. ”deklart du inte visste. Jag har bara gått här i någon timme. Det är naturligt att fråga.” han stirrade med sina vackra ögon på mig. Men det var något annorlunda med dem. Han såg ut att vilja gråta. ”min mamma dog förra året.” han vek inte undan med blicken som jag hade gjort. Han stirrade bara på mig en lång stund utan att någon sa ett knyst. Jag såg hur en tår trängde sig fram och rann ner över kinden. ”hon var min bästa vän. Jag berättade allt för henne. Hon stöttade mig genom min tuffaste period. Hon fanns alltid där för mig. Men nu när hon är borta så känns det som om en del av mig också är borta.” jag såg att han var påväg att säga något men ångrade sig. Jag torkade bort tåren som hade dröjt sig kvar vid hans kind. Jag vet hur det känns. Min pappa betydde allt för mig. Han var MIN bästa vän. Om det inte vore för för han så skulle jag nog inte klarat av så mycket i mitt liv. Det är tack vare han jag är så här stark. Han log, men leendet nådde inte ögonen. Han verkade samla sig. ”okej, jag ska inte stå här och böla. Vi har ju trots allt en lektion att gå till. Han fiskade upp mobilen ur fickan och kollade klockan. ”Vi började för en 10 minuter sen. Bäst att gå in”. Vi gick in i byggnaden. Jag skulle precis säga hej då och gå in till omklädningsrummet när jag såg någonting fladdra förbi oss. ”såg du det där?” kan kollade undrande på mig. ” såg vadå?” jag suckade. Inget, jag måste ha sett i syne eller något. ”Det var säkert inget” han ryckte på axlarna. Jag vände mig om för att gå men han tog tag i min arm innan jag hann gå. ”du” han kollade på mig en stund. ”jag planerade att åka till kina restaurangen runt hörnet ikväll. Om du vill kan du följa med.” han log ett snett leende. Hur kunde jag hata han innan? Jag hade nog aldrig träffat på någon som var som han innan. Jag glömde bort allt jag hade i huvudet och allt jag inte hade i huvudet. ( vadå? Jag kanske har något i mitt undermedvetna?) och jag hade bara känt grabben en halv dag eller så. Jag vet, jag är hopplös ”gärna” sa jag och log. ”Okey. Då ses vi klockan 6 jag hämtar upp dig” han vände på klacken och sprang mot vänster korridor. Jag vände på klacken och sprang åt det motsatta hållet.
Så fort jag kom in i omklädningsrummet blev alla tysta. Allt babbel som hade pågått innan jag kom in var nu borta. Det klart. Dom pratade ju om mig. Jag klädde på mig under tystnad. Jag hade ju bara en minut på mig. ”ehhem” harklade sig någon som stod bakom mig. ” jag tog ett lugnande andetag. Kunde inte hon bara lämna mig ifred? Jag visste vad hon skulle fråga ”hej, är det du som är den nya eleven” vad trodde hon, om hon aldrig tidigare hade sett mig så måste jag väl vara ny? Jag vände mig om. Bara för att märka att jag stirrade rakt in i idrottslärarens ögon. ”Claire, du är sen. Jag ser att du är påklädd så följ med mig. För att du är ny så får du ingen bestraffning men nästa gång blir det kvarsittning!” nästan röt hon. Hon vände på klacken och gick in i salen. Generat följde jag med henne in och satte mig på golvet bland alla andra elever. ”jaha, bra att alla kom i tid” hon sneglade på mig ”nästan. Claire, kan inte du komma fram och presentera dig först innan vi börjar lektionen?” menade hon allvar!? Sen när presenterade man sig på en idrottslektion? Aldrig. Man gör bara inte det. Jag var ganska säker på att det här var en hämnd för att jag kom 20 sekunder försent. Jag suckade. Aldrig mer att jag skulle komma försent till idrotten. Vem vet vad hon skulle göra nästa gång. Jag var ganska säker på att jag bara inte skulle få kvarsittning. Jag reste långsamt på mig. Ställde mig bredvid idrottsläraren. ”hej Claire, jag heter miss Loumsi, jag kommer vara din idrottslärare de närmaste 2 åren” hon log brett. Jag tror inte det var åt tanken att lära ytterligare en ny elev om att ta hand om kroppen och vara aktiv. Snarare åt tanken att det hade börjat ytterligare en ny elev hon nu kunde skrika åt. Hon var nog en sådan där typisk ’jag är bäst på alla moment, så det är bara att lyda mig annars blir det 500 armhävningar’ stilen. Ni vet lite rund, kanske storlek 42. Slitet hår, en ful blå overall, nyckelband runt halsen där det står ’bästa läraren’ runt bandet. Ni vet hela kittet. ”nå, ska du inte presentera dig. Berätta för oss vad du gillar för sport och vad du inte gillar” hon såg ganska otålig ut och jag hade inte tänkt låta henne vänta. Faktum var att jag var ganska rädd för henne. Jag vände mig om så att jag kunde se alla elever. ”hej jag heter Claire Agrius. Jag gillar att springa för jag gillar känslan av adrenalin kicken som man får när man kämpar för hårt. Vad jag inte gillar är simning. Jag tycker att det är nödvändigt att kunna simma men jag skulle själv aldrig åka och simma frivilligt” jag kollade upp på miss Loumsi igen. Hon nickade och bad mig att gå och sätta mig igen. Lydigt satte jag mig bakom två fnittrande tjejer. ”okej elever. Jag vet att ni är gruppen med sämst kondition” hon kollade på varje elev med avsmak ”men det betyder inte att ni inte måste göra lika mycket som alla andra. Så dagens uppgift är att göra 500 armhävningar (Jag visste det!) och sedan gå ut och springa 2 kilometer, men det ska väl ni klara?” hon höjde ett buskigt ögonbryn. ”Claire, jag förväntar mig ganska mycket utav dig” sa hon innan hon blåste igång lektionen.

”Wow, vad snabbt du sprang! Riktigt bra gjort” Carol, som visade sig gå i samma grupp som mig inte kunde sluta tjata om hur ’bra’ jag var. Vilket var helt okej, om det inte vore för att alla andra elever också gjorde det.

”tack” sa jag för 345 gången kändes det som. Visst, jag brukade springa Ganska mycket i Concord, men det var ju bara för att det inte fanns något att göra. Så JA min kondition var nog lite. Eller mycket. Bättre än restens. Jag packade i alla mina grejer snabbt och nästan flög ut ur omklädningsrummet. Under idrottslektionen hade jag märkt hur miss Loumsi vrålstirrat på mig för varje armhävning jag gjorde. Vi kunde inte fuska för varje gång vi kom tillräckligt långt ner så hade vi en knapp precis under huvudet. När huvudet trycktes mot knappen såg man på skärmen hur många armhävningar man gjort. Jag blev klar snabbast men jag ville inte springa upp direkt till miss loumsi. Det skulle bara ge dom andra eleverna ytterligare en ursäkt att prata om mig, så därför gjorde 100 extra armhävningar. När de andra började resa på sig gjorde jag också det. Jag hann nätt och jämt se miss loumsi höja på ögonbrynen när hon fick se antalet armhävningar som vi hade gjort. Men hon återfick sin stränga min. Innan vi gick ut för att springa var vi tvungna att ta en stegräknare som låg i en utav boxarna, som vi senare skulle lämna in. Ha, som om man ens skulle våga fuska när man har henne? Under lektionen hade jag knappt slängt en blick mot Marcus håll. Jag var för rädd att hon skulle märka det. När vi väl skulle springa så var det som att vara hemma i Concord. Jag hade varit så rastlös där att när jag väl börjat springa lärde jag mig att gilla det. Allt känns väldigt levande när du springer. Du känner varenda muskel arbeta i kroppen. Jag gillar helt enkelt den känslan. Det var även så jag hade förklarat för de andra eleverna när de frågade varför jag tycker om att springa så mycket. De hade aldrig sett någon springa 2 kilometer på fem minuter tydligen. Kanske för att de aldrig kollar på tv vad vet jag. Men en sak förstod jag inte, alla var ju trådsmala! Jag kan svära på att vissa ben stack ut lite här o var från vissa, så smala var de! Och visst, jag var inte tjock precis, jag hade knappt synligt kroppsfett, men det jag hade var ju i alla fall någonting.

Det var inte svårt att hitta till parkeringsplatsen. Bara att ta samma väg som man kom. Jag kände mig ganska utmattad efter dagens lektioner. Ingen lektion hade väl varit fysiskt jobbig, men definitivt mentalt. Det var så mycket att ta in. Så mycket jag hade gått miste om som jag kände att jag skulle kunna få från den här skolan. Riktiga vänner. Min mobil plingade till i fickan, jag hade fått sms. städa rent huset lite är du snäll, farmor kommer över ikväll med en taxi – kram Mamma jag hoppade upp och ner av förtjusning, knappade in ett snabbt okej och hoppade lite till. Farmor. Det var så länge sedan jag senast hade sett henne. Vad kan det vara, 6 år sedan? Och att hon bara kommer över sådär utan anledning? Och så slog anledningen mig. Min 16 års dag var om mindre än en vecka. Det måste vara anledningen. Men kunde hon inte bara skicka ett kort som under mina andra födelsedagar? Vad var så speciellt med just den här födelsedagen som fick henne att resa enda från New Salem? Vi hade glidit ifrån pappas sida av släkten efter hans död. Det var inget medvetet beslut det bara… hände. Jag saknade såklart alla därifrån. – farmor, döda farfar, kusin Maya och kusin Percy men jag hade aldrig vågat fråga mamma om vi kunde åk och hälsa på dem. Hon var fr emotionellt förstörd fortfarande då under den tiden. En tanke slog mig
”NEJ! Det kan bara inte hända mig!” hade jag verkligen lovat att gå ut med Marcus ikväll? Farmor kommer ju idag! Jag brukar ha bättre minne. Och jag brukar ALDRIG glömma bort saker o ting för att en KILLE bjuder ut mig. Aldrig. Men det hände väl inte så ofta. Sist jag blev utbjuden var det skolans snyggaste kille Hector Roos. Jag borde ha vetat bättre vid det laget att han inte bjöd ut mig för att han gillade mig. Men nej då. Jag var ju så dum att jag gick med på det. Senare kom en taxi och hämtade upp mig och skjutsade av mig vid pizzerian, där vi skulle mötas. Jag hade köpt en söt klänning från Michael Kors kollektion (det var sommar rea vilket gjorde att jag hade råd med klänningen) Var han där? Nej. Vilka var där? Jo hela skolan. Alla stod där och gapskrattade åt mig. Även Zandra. Jag skakade på huvudet. Så dum var jag inte nu. Jag visste att Marcus inte var som Hector, fast jag bara har känt honom i några timmar. Men jag kunde fortfarande inte svika mina vänner. Jag tog ett djupt andetag. Fiskade upp mobilen ur fickan och slog hans nummer (han hade gett det till mig innan han gick) han svarade efter tredje signalen ” Marcus här” ”heej, det är Claire” man kunde nästan höra hans leende ”heej, just det. Jag glömde fråga vart du bor. Om jag ska hämta upp dig alltså, du kanske inte vet vart restaurangen ligger” hur skulle jag kunna säga nej nu? Han lät ju så hoppfull! Vad skulle jag säga? ’tyvärr men jag har andra planer för ikväll, hej då’ neej jag tror inte det! ” aah, angående det. Jag skulle gärna gå ut med dig. Men jag kan inte” rösten darrade vid sista meningen. Det var tyst i andra änden en lång stund. Hade han lagt på? ”Det är din pojkvän” det lät mer som en påstående än en fråga ”va neej, jag är singel. Bara det att farmor kommer hit idag” ytterligare en minut passerade ” så du är singel?” han hade fått tillbaka den där kaxiga attityden. Och jag fattade var allt det här handlade om. Det bara ramlade in i skallen på mig. Han hade trott att jag hade en pojkvän. Han trodde att jag var svag och att jag skulle falla för honom. Han hade hoppats på att jag skulle ha e pojkvän, så att jag skulle kunna avspisa honom för Marcus istället. Vilken knäppskalle. Han VAR snygg. Verkligen jätte sexig. Men nu såg han mer ut som en tönt. Jag borde ha anat att han var falsk. Varför ville jag avspisa honom på ett snällt sett? HAN VAR JU INTE VÄRD DET!  Han kunde ha varit Hectors bror. För dem båda var lika dumma i huvudet.  Jag klickade på avsluta knappen, o samtalet var avbrutet. Alla vid parkeringen tittade på mig, jag hade inte precis skrikit i telefonen, men alla hade tydligen hört att jag precis avspisat en kille genom ett telefonsamtal. Jag satte mig suckande i bilen. Så fort jag satte mig där var det något i luften som inte stämde. Jag sniffade lite som en hund och märkte att det doftade ruttet i bilen. Jag kollade runt och fann en dissekerad fågel i baksätet. Jag skrek

---

wow, en död fågel! hur tror ni hamnade där med inälvorna blottade bara sådär? och varför får jag en känsla av att den inte bara hamnade där av en slump? kommentera och dela med er om era tankar!

nytt inlägg kommer upp nu!

kapitel 4 kommer upp ikväll :) inte spännande om det alltid kommer upp nya kapitel hela tiden...

- okey, jag kan förstå att folk tycker att den är seg, inget händer, varför ska man då läsa den?

nytt kapitel kommer upp ikväll! <3