vet inte
kapitel 8. vart är mina presenter?
”Ryck upp dig tjejen”
”varför skulle jag?” frågar jag lite för surt
för att det är din födelsedag och vi ska Fira med stort F!” påstår Emelie.
vi sitter i klassrummet där Ms Kedricks går igenom engelska läxan.
”hitta en växt ute som tilltalar er och som ännu inte har vissnat, pressa den sedan och skriv en uppsats om blomman”. Någon kille längst fram som såg ut som Harry Potter – Z:et i pannan, en stav vid sig, Howards uniform, kittet. Räckte upp handen. Ms Kedricks suckade ljudligt.
”nej George, du får inte skriva om någon blomma från Harry Potter”
”men naaaai” stönade George. ”men de finns ju, jag har odlat massor utav sorterna!”
hon hav honom en torr blick. ”lägg bara ner George om du inte vill ha kvarsittning”. Han blev knäpptyst, men det kan jag inte säga om resten av klassen, som skrattade hysteriskt. Även Emelie. Och till min förvåning så slank det ut någonting som lät som skratt ur mig med.
Väl ute korridoren stod Leah och Vin. Båda två höll två muggar var från Starbucks. Emelie tog tag i min överarm och gjorde så att jag saktade ner farten. ”om du inte gillar kaffet de har köpt, visa inte det, de är nästan en personlig förnedring för dem båda två om man inte gillar kaffet de ger dig. Fråga min inte varför, personligen tror jag att deras föräldrar tappade dem när de var små”. Jag nickar bara och hon släpper min arm. Korridoren är smockad med elever som ska till frivilla aktiviteter och gud vet vad mer. Någon från tidningsredaktionen skulle intervjua mig idag och se vilket jobb jag skulle tilldelas. Jag vet inte hur Leah lyckades med det, eftersom att mamma hade sagt åt mig att det inte var många frivilliga aktiviteter kvar jag kunde välja bland, med tanke på att alla var fulla förutom läxhuset och träslöjd. Nej tack säger jag bara. Leah sträckte fram kaffekoppen. Jag flätade mina fingrar runt koppen, som till mitt nöje faktiskt fortfarande var varm. Leah kastade bak sitt långa hår och började gå mot matsalen. ”Claire, följ med, jag ska visa dig vart tidningsredaktionen brukar hålla hus, de har valt en byggnad som var öde i flera år tills Jamelia valde att lägga vantarna om den. Förresten, se upp för henne, om du stöter på henne, hon kan vara lite jobbig”. Leah rynkade lite på näsan som om stället stank mot slutet. Jag nickade bara, och drack av kaffet. Dubbelcappucino med choklad och kanel smak. Jag kände någon syrlig smak också. ”mm, vilket gott kaffe” sa jag uppriktigt och puffade till Leah på axeln. Hon log lite generat, äh, blanda smaker är min specialitet” sa hon med en blink och jag förstod att kaffe inte var det enda hon blandade.
Vi gick igenom matsalen och in genom en annan smalare korridor som för tillfället var mörklagd. Det fanns 2 dörrar på varje sida som ledde ut till en stor trädgård. Leah öppnade en utav dörrarna pt mig och vi steg ut. Där ute fanns ett litet hus, nästan som en stor lekstuga. Runtomkring växte blommor i alla möjliga färger och bakom huset växte ett stort hus som gav platsen skugga. Leah knackade på dörren innan hon steg in. Jag följde med in och det första jag såg var 2 led med skrivbord, fyra på varje sida. Alla borden var belamrade med papper i högar. Bakom högarna satt tjejer och killar som såg uttråkade ut. Så fort de såg Leah började alla jobba direkt. ”ni ska vara glada över att jag inte berättar för Jamelia om vad ni sysslar med” sa Leah torrt vilket gjorde mig förvånad. Jag hade inte hört henne använda den tonen på någon. En tjej som satt längst bak reste sig upp med ett kaxigt uttryck över sig. ”du vet att Jamelia inte kontrollerar oss längre”. Leah kollade oförstående på henne. ”gör jag?” tjejen gav henne ett slugt leende. ”ja det vet du. Det är jag som har tagit hennes plats nu” Leah suckade irriterat. ”enda gratistidningen som gick o läsa kommer nu att slänga sig i väggen. Trevligt. Claire, är du säker på att du inte ska testa på hejaklacken?” jag tror faktiskt att jag var det. Hoppa 10 meter upp i luften var inte precis min grej kände jag. ”Leah, det är lugnt” jag gav henne ett leende. Hon suckade och gick ut genom dörren utan att ens säga hej då. Alla var tillbaka i arbetet, till och med tjejen längst bak. Hon lyfte huvudet som om hon precis kom på att jag var kvar och gav mig ett varmt leende. ”Claire, kom hit och sätt dig är du snäll” jag gjorde som hon sa och satte mig på den lilla pallen mitt emot hennes bord, som faktiskt inte var så fullt med papper oh tidningsartiklar. Jag strök över kjolen, rätade på ryggen och sträckte fram handen. ”trevligt att träffas” hon tog handen. Det kändes ganska konstigt att skaka hand med någon, men jag ville bara att hon skulle få bort den där rynkan mellan ögonbrynen som jag visste kom fram av osäkerhet på att jag kanske också skulle börja bråka som Leah. Fråga mig inte varför jag vet det. Jag bara vet.
den här delen kan räknas som ganska tråkig, men om ni läser en bok så händer det ju inte spännande saker hela tiden right? det är det tråkiga som har störst betydelse, don't forget that! men hoppas att ni gillade kapitlet och kommentera gärna !
sicken blä
nytt kapitel
kapitel 7. grattis på födelsedagen
Jag hade en konstig dröm natten innan min födelsedag. Eller det kanske var min födelsedag, hade inte koll på tiden, om den var över tolv, jag sov som sagt, men jag drömde i alla fall. Och den var otroligt läskig. Kalla kårar läskig, men det konstiga var att jag inte vart rädd, men min kropp vart det. Jag var i en mörk sal och varenda nerv i min kropp sa åt mig att springa iväg, jag hörde inte hemma här, men jag stod vid en tjock mörk ekdörr. Den stod lite på glänt och ljus sipprade ut i salen jag stod i. jag hörde röster. Jag lyssnade noga för att kunna konstatera att det var två män. Jag lyssnade ett tag till, öppnade den tunga dörren lite till, som turligt nog inte knastra. Jag hörde rösterna bättre nu och stelnade till. drömmen var så verklig, och rösten tillhörde en man som jag inte hade hört från på 10 år. Min Pappas. Han verkade irriterad och arg, men jag kunde höra undertonen av rädsla. ”låt henne va, ni kan inte göra så mot henne. Ni kan inte lägga en sådan börda på hennes axlar!” henne? Den andra mannen skrockade kort. ”kallar du sådana krafter för en börda? Jag är medveten om att du Leonardo, tyckte att krafterna var en börda, men jag tror inte att din dotter kommer tycka det för det” jag befann mig i chocktillstånd. Det här hade med mig att göra. Samtalet som pågick där inne hade med mig att göra. Men det är bara en dröm försökte jag intala mig själv. En väldigt verklig sådan. Men det är fortfarande en dröm. Jag hörde steg komma mot mig, någon hade kommit in i salen med massor av tavlor – som jag nu såg när jag vant mig vid mörkret – där jag stod, och jag vände mig om i tid för att se att mannen med den vita skjortan, en väst över och bakåtslickat hår gick rakt igenom mig. Reagerade inte ens på min närvaro. Han gick RAKT igenom mig. Han öppnade dörren, gick in, och var ute efter 30 sekunder igen. Han höll nu två tomma tallrikar med besticken över och gick i rask mot dörren han hade kommit från. Jag joggade vid honom. ”hallå vart är jag?” han reagerade inte. ”jag gillar bajs” reagerade fortfarande inte. Vid det här laget var han framme vid dörren som han snabbt försvann ut ur. Då slog det mig. han kunde inte se mig. jag visste inte om jag skulle bli förvånad eller glad. Eller både och. Jag rusade tillbaka till salen där pappa och den okända mannen satt i, i en hastighet jag inte ens visste att jag kunde springa i. jag kom fram till dörren och la handen över det tjocka dörrhandtaget men öppnade den inte. Varför tvekade jag!? Pappa satt där inne. Han skulle berätta för mig att allt skulle bli bra. Att jag inte var galen som såg döda fåglar eller och att något i mig höll på att sprängas sönder, en känsla jag hade haft sen farmor kom för en vecka sedan. Han skulle ge mig en förklaring. Han skulle säga någonting som fick mig att må bättre, han var tvungen att göra det. Jag upptäckte inte försten saltsmaken nådde munnen att jag stod och grät. Jag tog ett djupt andetag och gick in. Dörren stod redan lite på glänt, men när jag försökte trycka ner handtaget så åkte min hand bara rakt igenom. Jag kollade på den massiva dörren som stod i min väg och gick bara igenom den. Och plötsligt var jag i den ljusa salen. Som för övrigt inte var så stor i bredden men lång i höjden. Men mick blick gled genast mot bordet som stod i mitten. Inte till den stora ljuskronan, inte till de gulddraperade gardinerna, inte till en stora hunden som satt i ena hörnet och tuggade på ett ben. Bara bordet där pappa satt och en gänglig kille. Han hade mörkt hår. Luggen var kammad bakåt och var uppsatt i en minimalisk hästsvans över hjässan. Resten hängde neråt och nådde exakt axlarna, han var ledigt klädd i Ralph Lauren sportskjorta. Jag kollade på honom en kort stund innan jag kollade på den enda mannen i mitt liv som betydde något. Pappa satt framför den mörhårige killen vid det runda bordet. Det stod två kaffekoppar framför dem men de såg orörda ut. Pappa började sucka uppgivet och kollade bort ”det här var inte vad jag ville. Jag skulle aldrig ha gått med på detta avtal då. Folk kommer försöka utnyttja henne” killen som satt framför honom kollade på pappa en lång stund. Jag gick fram till dom och satte mig på den tomma utdragna stolen bredvid dem två. Jag såg att killen - som jag upptäckte kanske bara var 3, 4 år äldre än jag, hade en medlidsam blick över sig. Hans ögon var röda, nästan brunröda. Hans läppar var fylliga, och var hårt sammanpressade. ”Leonardo, du vet att om jag kunde göra något skulle jag ha gjort det. Vad du och min pappa än hade för avtal kan jag inte hjälpa dig med att komma ur det. Som hans son är det förbjudet och du vet det” pappa kollade upp på killen. Hans ögon var röda, skvallrade på att han hade gråtit. Jag kände hur jag snyftade själv. Jag ville hoppa på honom och krama honom, säga att jag var okej, men jag kunde inte. Något blockerade mig. jag kämpade emot kraften som höll i mig. kämpa inte emot Claire sa en röst i mitt huvud. Den var vagt bekant men jag kunde inte sätta namn på röstens ägare. Men jag lydde rösten. Lyssna bara. Jag lyssnade. Pappa andades in luft innan han rätade på sig och la armarna på bordet. ”du kan skydda henne” sa han enkelt. Utan att stamma fram orden, man kunde inte ens höra att han precis hade gråtit.
”ursäkta?” killen framför verkade förvirrad minst sagt.
”Adrian, hon är mitt allt. Folk kommer söka efter henne, kommer vilja ta hennes krafter men jag kan inte lämna henne oskyddad”
du pratar om din död som om det inte vore någonting för dig” sa killen, som tydligen hette Adrian torrt.
”hon är mitt allt” sa han igen och den här gången stammade han vid ’allt’. Jag visste att de pratade om mig, men vad exakt pratade de om!? Jag visste ingenting men jag satt där och lyssnade.
”pappa kommer att döda mig” sa Adrian osäkert.
”du vet att han inte har många dagar kvar. Han är 249 år. Alla kungar dör på deras 250 års dag. Du vet det” pappa kollade ner i sin kaffekopp medan ha sa det här och kunde därför inte se att Adrian knappt reagera.
Adrian rätade på ryggen och sträckte fram handen ”jag ska skydda henne så länge jag besitter min tron” pappa kollade upp och tog hans hand och i samma ögonblick drogs jag tillbaka till min säng där jag satte mig upp käpprak med världens mörbultande huvudvärk. Jag jag drog upp bena och kramade dom hårt och vaggade mig själv. Jag drev runt med blicken genom rummet tills jag kom till golvet och pep till. Där satt farmor på en stor kudde lutad mot väggen. Hon log mot mig. ”jag ska förklara allt efter att du har kommit hem från skolan Claire” hon sköt fram ett paket över golvet mot mig. ”men grattis på 17 årsdagen”
visdomsorD
tacksam tjej
kapitel 6. knäppgök
”så jag sa till dom, hör ni, om ni inte köper det här huset så måste jag göra det, och de köpte det direkt! Ni skulle sett huset, det var nästan fallfärdigt och de köpte det! Tomma hot säger jag bara, vissa är så dumma så att de går på det” suckade Mamma
”men herregud Lisa, varför lät du dom köpa det då? Inte kan man sälja ett sånt hus?”
mamma tog en till tugga av paellan och viftade med gaffeln i luften. Sedan svalde hon.
”jag var tvungen, det där huset har stått på visning nu i snart 4 månader. Vi skulle förlora huset och de skulle betala en annan mäklarfirma för att få huset sålt, men ack, inte längre! I får våra 3000 dollar och de får ett hus” under hela den tiden som hon pratade viftade hon frenetiskt med händerna.
farmor vände sig om till mig ”jag måste säga, att din mamma här, är ganska rik på positiv galenskap, du kanske ska roffa åt dig lite, sa hon och blinkade.
”kanske det, mumlade jag och petade runt i maten. Det låg bara kvar paprika på tallriken. Jag hatar paprika. Och mamma visste om det, men hon var ändå tvungen att ödsla i med det i nästan varje måltid, paprika soppa, paprika sallad, paprikasås, paprikatårta… okej kanske inte det sistnämnda men ni förstår vad jag menar. I början stod jag upp för mig och brukade säga något i stil med, ”mamma, hur kan du, du försöker svälta ihjäl mig, jag vill inte HA paprika!” men efter sisådär 2 år la jag av, och peta bara undan paprikan. Eller så smet jag bara ut under kvällen och gick ner till pizzerian. Zandra, min bästis IHBP (innan hon blev populär) brukade alltid vara där vid den tiden. Hon satt alltid där själv och åt sin kebabpizza. Om någon råkade ha vägarna förbi pizzerian och frågade vad hon gjorde där brukade hon bara säga att maten hemma var äcklig. – min ursäkt. Men jag visste den verkliga anledningen. Sen hennes mamma dog och hennes pappa gifte om sig har styvmamman vägrat ge henne mat på bordet om Zandra inte tar bort tatueringen hon har på handleden, där det står, ”kommer alltid att sakna dig” tatueringen går runt hennes handled som ett armband, och ser väldigt bedårande ut på henne. Hon gjorde den efter att hennes mamma dog, och hon vägrar ta bort den. Så det slutade med att hennes pappa börja ge henne pengar för att köpa mat ute. 150 per dag. Vi båda tror att han ger så mycket för skuldkänslorna.
hon brukar alltid ge mig ett snett leende och ibland även vinka till mig, så sitter vi där och pratar. Men aldrig som förut. Bara om ytliga grejer, som kläder, vädret, vår mat, sådana saker, men i skolan låtsades hon inte om mig. Så det slutade med att jag inte hälsade på henne mer i pizzerian och satte mig aldrig vid hennes bok. Hon fatta vinkeln.
”Älskling hur var skoldagen idag?” mamma tittade forskande på mig med ett varmt leende.
jag ville berätta allt. Om min konstiga känsla som jag hade haft hängande över mig hela dagen, om Marcus, om fågeln, allt, men jag kunde inte. Jag kände Farmor stelna vid mig med jag kollade inte upp på henne för att se varför. Jag sänkte blicken till min tallrik, vägrade möta mammas blick ”helt okej”
Jag hade en konstig dröm natten innan min födelsedag. Eller det kanske var min födelsedag, hade inte koll på tiden, om den var över tolv, jag sov som sagt, men jag drömde i alla fall. Och den var otroligt läskig. Kalla kårar läskig, men det konstiga var att jag inte vart rädd, men min kropp vart det. Jag var i en mörk sal och varenda nerv i min kropp sa åt mig att springa iväg, jag hörde inte hemma här, men jag stod vid en tjock mörk ekdörr. Den stod lite på glänt och ljus sipprade ut i salen jag stod i. jag hörde röster. Jag lyssnade noga för att kunna konstatera att det var två män. Jag lyssnade ett tag till, öppnade den tunga dörren lite till, som turligt nog inte knastra. Jag hörde rösterna bättre nu och stelnade till. drömmen var så verklig, och rösten tillhörde en man som jag inte hade hört från på 10 år. Min Pappas.
nästa kapitel kommer antagligen upp om 2 dagar ! :) stay tuned folks!
paella kapitel 5
”Claire Elizabeth Agrius! Vad håller du på me…”
”…lugn mamma, jag städar efter mig. Jag lovar. Föresten bad ju du mig att packa upp resten utav kläderna ur kartongen så jag har ju faktiskt gjort det nu. Du behöver inte skrika så där” muttrade jag
”och hur förklarar du den här röran då?” hon svepte med handen över mitt rum. Jag kollade mig lite oskyldig omkring mig. Rummet hade en stor garderob som man kunde få plats med väldigt mycket i. 5 kvadratmeter bara garderoben. Jag vet. Det är väldigt mycket. Men den var redan full med massa grejer. Kanske inte full med bara kläder, men nästan. Typ massa boxar med mina grejer.
Jag hade även en himmelsäng. Ett utav dom bästa grejerna i mitt rum. En tjej i min ålder skulle redan ha växt ifrån sina prinsess fasoner men jag? Jag tog det till en mer professionell nivå när det kom till mitt rum. Det satt små stenar runt säng gaveln. Det löpte även massa kinesiska tecken runt sängen. Mitt rosa täcke låg lite modernt skrynkligt. Exakt så som jag ville ha det. På andra sidan om sängen fanns en stor spegel med ett bord som nu var belamrat med massa skönhetsprodukter. Gratis såklart. Aldrig livet att jag skulle ha råd med en Foundation från Lancôme som kostar drygt 189 dollar. Eller visst har jag råd, men jag kper hellre skor eller en dyr parfym för dom pengarna. Och med tanke på att jag inte ens använder så mycket smink, varför ska jag då låta det ligga och ruttna? Men gratissmink får gärna liga och ruttna, inga problem för mig. ”det ser sagolikt ut mamma, tack igen för att jag fick det här rummet, vilken fin blus du har på dig förresten!” hon kollade syrligt på mig. ”jasså, så du skulle inte ha något emot om jag slängde den här tröjan?” hon tog upp en urringad marinblå tröja från golvet. ”NEJ! Inte min signerade Justin Timberlake tröja Mamma!” hon sträckte på huvudet. ”då, min unga dam, om du inte vill att den hamnar bland soporna får du ta och städa ditt rum” sa hon och vände på klacken. Jag suckade och kollade ner på golvet. Där låg nästan alla mina kläder nu. För små kläder de vill säga. Vilket var en hel drös faktiskt. Hur jag kunde ha gått från 1.50 till 1.70 på ett och ett halvt år vet bara gud, om ens han. Om gud nu finns undrar jag vad det där med den döda fågeln i bilen handlade om. Eller vart den hade försvunnit. Det är det som är grejen, ena stunden var fågeln där och nästa sekund. Borta. Jag blinkade och den var borta. Bara sådär. Jag försökte intyga mig själv ”Claire du hallucinerar bara” men jag visste att jag inte ens i mina galnaste idéer skulle komma upp med en sådan tanke. Det var inte jag. Det var fel. Men sen igen, hur hade en dissekerad fågel annars hamnat i baksätet i min bil? finns det någon annan förklaring? Ärligt talat… jag tror faktiskt inte det. Det här väckte bara så sjuka barndomsminnen att jag önskade att det aldrig hade hänt. Jag hade förvrängt de minnena och nätt och jämt lyckats. Och nu skulle det hota att rivas upp? nej bestämde jag. Den döda fågeln eller min inbillade fågel – kalla det vad du vill, skulle också in och förvaras. Men det var bara för sjukt och jag skulle inte tänka på det mer. Aldrig mer. Men saker är lättare sagt en gjort
”Farmor!” skrek jag nästan när jag öppnade dörren för att släppa in henne. Som vanligt hade hon sina röda kängor, och en lila lång kappa med luva, under den hade hon en lång svart klänning, och med sitt yviga gråa hår såg hon ut exakt som en farmor ska göra som är född den 31 oktober, under halloween. Mamma stod i köket och höll fortfarande på med dagens middag: paella. ”hej vännen! Men kolla på dig, lång har du blivit och vacker! Kära gumman, ska du inte släppa in mig nu?” sa hon skrattande. Jag flinade, flyttade på mig så att hon kunde komma in och tog upp hennes väska som hon hade ställt ner bredvid sig. Och till min glada förvåning såg den stor och tung ut vilket bara kunde betyda en sak. – Farmor skulle stanna ett bra tag! ”ge mig din kappa så kan du gå in i köket, jag tar hand om din resväska, mamma står därinne, hon kunde inte lämna riset, något hade hänt, så hon var tvungen att rädda det. Farmor bara stod där i hallen en stund med huvudet på snett och mumlade något på grekiska. Sen log hon ljuvligt och tog tag om min ena kind med tummen och pekfingret och sa, som om hon hade läst mina djupt begravda tankar ”du kommer förstå varför det blev som det blev med tiden Claire”
bloglovin ♥
katten musen tiotusen
SPRIIIID!
beslutsångest!
god kväll alla blåbär ute i skogen
kapitel 4. knäppa idrottsläraren
Efter lunchen gick alla till sina lektioner. Jag hade idrott så Leah följde mig till mitt skåp så att jag kunde hämta mina kläder ” okej, det är inte så svårt att hitta dit. Du går ut ur byggnaden och kommer sedan till en annan ganska stor byggnad precis brevid. Där finns det en stor huvud entré, inte så svårt att missa. Du går in där och tar första korridoren till höger. Där ser du en rosa dörr som är tjejernas ombytes rum. Det låter kanske lite knepigt, men det är inte så svårt att hitta” hon gav mig ett varmt leende och kollade på klockan. Oj! Min lektion har redan börjat. Jag måste gå! Hejdå” hon gav mig en hastig kram och sprang till sin lektion. Jag skulle precis gå när jag kom på att jag hade glömt mina skor i skåpet. Jag hängde väskan över ena axeln, och knöt ihop sko snörerna på skorna och kastade skorna över min andra axel så att de fick dingla en fram och en bak. Jag stängde skåpet och pep till när jag fick se att marcus stod vid skåpet. Han verkade lite nervös, såg inte alls ut som han gjorde när jag såg han sist. Då hade han sett ganska mallig och kaxig ut. Nu såg han mer ut som ett barn som skulle kunna gå i 3e klass och skulle precis fråga chans på en tjej åt en kompis. Men i själva verket så gillade han henne också. (Jag vet, livet är redan komplicerat i 3:an) han harklade sig. ” eeh, det var inte meningen att skrämma dig eller så men jag fick reda på att du skulle ha idrott så jag tänkte att jag kunde visa dig dit. Han drog med handen genom sitt svarta hår och kollade rakt in i mig med sina isblåa varma ögon. Okej jag ska vara ärlig. Den här delen av honom gillade jag. Han verkade så. Jag vet inte. Så verklig. Inte en sån där kille som brukade finnas i Concord. Jag log åt honom, vilket fick han att slappna av en aning. ”om du verkligen vill det så visst” sa jag med en axelryckning. Han log brett ”bra! Då tar jag din väska och dina skor. Jag skulle precis insistera men han hade redan tagit både skorna och min ryggsäck från mig (tydligen fick man inte ha handväskor i skolan så jag var tvungen att låna en utav bridgets tusen designer ryggsäckar hon hade i skåpet) vi gick ut under tystnad. Det var inte en såndär behaglig tystnad så jag gjorde en anstalt att börja säga något men han hann före. ”så hur känns det att flytta till SF?”
Jag fattade att han menade san fransisco. Jag ville ju inte precis låta dum och fråga vad det betydde. Det var ju ganska uppenbart. ”jo, det känns väl okej. Fortfarande lite nytt men jag vänjer mig säkert snart” eller så gör jag det inte alls. Man ska inte förvänta sig förmycket av livet, har jag lärt mig. Jag var tvungen att kisa lite för att se honom. Solen var ganska stark så här dags
”jag ska nog se till så att du trivs. Jag brukar vara ganska duktig på det. Hans ögon sa något mer som jag inte kunde tyda. ”så vad jobbar dina föräldrar med?” vi hade stannat utanför byggnaden vis skolan. ”min mamma jobbar som mäklare.” jag visste vad som skulle komma här näst så jag drog in luft för att kunna svara på frågan. ”och din pappa?” vi stod i skuggan nu och jag behövde inte kisa för att se rakt in i hans ögon. ”han är död” rabblade jag ur mig. Och vände bort blicken. Jag ville få det sagt så att han kunde börja ställa massa andra jobbiga frågor om hans död som jag visste att han skulle fråga om. ”Oj, förlåt. Det var inte meningen att fråga. Jag visste inte. Jag beklagar.” han såg uppriktigt ledsen ut. Som om han led med mig. Han fick mig att nästan. Jag vet inte. Nästan att må bra. ”deklart du inte visste. Jag har bara gått här i någon timme. Det är naturligt att fråga.” han stirrade med sina vackra ögon på mig. Men det var något annorlunda med dem. Han såg ut att vilja gråta. ”min mamma dog förra året.” han vek inte undan med blicken som jag hade gjort. Han stirrade bara på mig en lång stund utan att någon sa ett knyst. Jag såg hur en tår trängde sig fram och rann ner över kinden. ”hon var min bästa vän. Jag berättade allt för henne. Hon stöttade mig genom min tuffaste period. Hon fanns alltid där för mig. Men nu när hon är borta så känns det som om en del av mig också är borta.” jag såg att han var påväg att säga något men ångrade sig. Jag torkade bort tåren som hade dröjt sig kvar vid hans kind. Jag vet hur det känns. Min pappa betydde allt för mig. Han var MIN bästa vän. Om det inte vore för för han så skulle jag nog inte klarat av så mycket i mitt liv. Det är tack vare han jag är så här stark. Han log, men leendet nådde inte ögonen. Han verkade samla sig. ”okej, jag ska inte stå här och böla. Vi har ju trots allt en lektion att gå till. Han fiskade upp mobilen ur fickan och kollade klockan. ”Vi började för en 10 minuter sen. Bäst att gå in”. Vi gick in i byggnaden. Jag skulle precis säga hej då och gå in till omklädningsrummet när jag såg någonting fladdra förbi oss. ”såg du det där?” kan kollade undrande på mig. ” såg vadå?” jag suckade. Inget, jag måste ha sett i syne eller något. ”Det var säkert inget” han ryckte på axlarna. Jag vände mig om för att gå men han tog tag i min arm innan jag hann gå. ”du” han kollade på mig en stund. ”jag planerade att åka till kina restaurangen runt hörnet ikväll. Om du vill kan du följa med.” han log ett snett leende. Hur kunde jag hata han innan? Jag hade nog aldrig träffat på någon som var som han innan. Jag glömde bort allt jag hade i huvudet och allt jag inte hade i huvudet. ( vadå? Jag kanske har något i mitt undermedvetna?) och jag hade bara känt grabben en halv dag eller så. Jag vet, jag är hopplös ”gärna” sa jag och log. ”Okey. Då ses vi klockan 6 jag hämtar upp dig” han vände på klacken och sprang mot vänster korridor. Jag vände på klacken och sprang åt det motsatta hållet.
Så fort jag kom in i omklädningsrummet blev alla tysta. Allt babbel som hade pågått innan jag kom in var nu borta. Det klart. Dom pratade ju om mig. Jag klädde på mig under tystnad. Jag hade ju bara en minut på mig. ”ehhem” harklade sig någon som stod bakom mig. ” jag tog ett lugnande andetag. Kunde inte hon bara lämna mig ifred? Jag visste vad hon skulle fråga ”hej, är det du som är den nya eleven” vad trodde hon, om hon aldrig tidigare hade sett mig så måste jag väl vara ny? Jag vände mig om. Bara för att märka att jag stirrade rakt in i idrottslärarens ögon. ”Claire, du är sen. Jag ser att du är påklädd så följ med mig. För att du är ny så får du ingen bestraffning men nästa gång blir det kvarsittning!” nästan röt hon. Hon vände på klacken och gick in i salen. Generat följde jag med henne in och satte mig på golvet bland alla andra elever. ”jaha, bra att alla kom i tid” hon sneglade på mig ”nästan. Claire, kan inte du komma fram och presentera dig först innan vi börjar lektionen?” menade hon allvar!? Sen när presenterade man sig på en idrottslektion? Aldrig. Man gör bara inte det. Jag var ganska säker på att det här var en hämnd för att jag kom 20 sekunder försent. Jag suckade. Aldrig mer att jag skulle komma försent till idrotten. Vem vet vad hon skulle göra nästa gång. Jag var ganska säker på att jag bara inte skulle få kvarsittning. Jag reste långsamt på mig. Ställde mig bredvid idrottsläraren. ”hej Claire, jag heter miss Loumsi, jag kommer vara din idrottslärare de närmaste 2 åren” hon log brett. Jag tror inte det var åt tanken att lära ytterligare en ny elev om att ta hand om kroppen och vara aktiv. Snarare åt tanken att det hade börjat ytterligare en ny elev hon nu kunde skrika åt. Hon var nog en sådan där typisk ’jag är bäst på alla moment, så det är bara att lyda mig annars blir det 500 armhävningar’ stilen. Ni vet lite rund, kanske storlek 42. Slitet hår, en ful blå overall, nyckelband runt halsen där det står ’bästa läraren’ runt bandet. Ni vet hela kittet. ”nå, ska du inte presentera dig. Berätta för oss vad du gillar för sport och vad du inte gillar” hon såg ganska otålig ut och jag hade inte tänkt låta henne vänta. Faktum var att jag var ganska rädd för henne. Jag vände mig om så att jag kunde se alla elever. ”hej jag heter Claire Agrius. Jag gillar att springa för jag gillar känslan av adrenalin kicken som man får när man kämpar för hårt. Vad jag inte gillar är simning. Jag tycker att det är nödvändigt att kunna simma men jag skulle själv aldrig åka och simma frivilligt” jag kollade upp på miss Loumsi igen. Hon nickade och bad mig att gå och sätta mig igen. Lydigt satte jag mig bakom två fnittrande tjejer. ”okej elever. Jag vet att ni är gruppen med sämst kondition” hon kollade på varje elev med avsmak ”men det betyder inte att ni inte måste göra lika mycket som alla andra. Så dagens uppgift är att göra 500 armhävningar (Jag visste det!) och sedan gå ut och springa 2 kilometer, men det ska väl ni klara?” hon höjde ett buskigt ögonbryn. ”Claire, jag förväntar mig ganska mycket utav dig” sa hon innan hon blåste igång lektionen.
”Wow, vad snabbt du sprang! Riktigt bra gjort” Carol, som visade sig gå i samma grupp som mig inte kunde sluta tjata om hur ’bra’ jag var. Vilket var helt okej, om det inte vore för att alla andra elever också gjorde det.
”tack” sa jag för 345 gången kändes det som. Visst, jag brukade springa Ganska mycket i Concord, men det var ju bara för att det inte fanns något att göra. Så JA min kondition var nog lite. Eller mycket. Bättre än restens. Jag packade i alla mina grejer snabbt och nästan flög ut ur omklädningsrummet. Under idrottslektionen hade jag märkt hur miss Loumsi vrålstirrat på mig för varje armhävning jag gjorde. Vi kunde inte fuska för varje gång vi kom tillräckligt långt ner så hade vi en knapp precis under huvudet. När huvudet trycktes mot knappen såg man på skärmen hur många armhävningar man gjort. Jag blev klar snabbast men jag ville inte springa upp direkt till miss loumsi. Det skulle bara ge dom andra eleverna ytterligare en ursäkt att prata om mig, så därför gjorde 100 extra armhävningar. När de andra började resa på sig gjorde jag också det. Jag hann nätt och jämt se miss loumsi höja på ögonbrynen när hon fick se antalet armhävningar som vi hade gjort. Men hon återfick sin stränga min. Innan vi gick ut för att springa var vi tvungna att ta en stegräknare som låg i en utav boxarna, som vi senare skulle lämna in. Ha, som om man ens skulle våga fuska när man har henne? Under lektionen hade jag knappt slängt en blick mot Marcus håll. Jag var för rädd att hon skulle märka det. När vi väl skulle springa så var det som att vara hemma i Concord. Jag hade varit så rastlös där att när jag väl börjat springa lärde jag mig att gilla det. Allt känns väldigt levande när du springer. Du känner varenda muskel arbeta i kroppen. Jag gillar helt enkelt den känslan. Det var även så jag hade förklarat för de andra eleverna när de frågade varför jag tycker om att springa så mycket. De hade aldrig sett någon springa 2 kilometer på fem minuter tydligen. Kanske för att de aldrig kollar på tv vad vet jag. Men en sak förstod jag inte, alla var ju trådsmala! Jag kan svära på att vissa ben stack ut lite här o var från vissa, så smala var de! Och visst, jag var inte tjock precis, jag hade knappt synligt kroppsfett, men det jag hade var ju i alla fall någonting.
Det var inte svårt att hitta till parkeringsplatsen. Bara att ta samma väg som man kom. Jag kände mig ganska utmattad efter dagens lektioner. Ingen lektion hade väl varit fysiskt jobbig, men definitivt mentalt. Det var så mycket att ta in. Så mycket jag hade gått miste om som jag kände att jag skulle kunna få från den här skolan. Riktiga vänner. Min mobil plingade till i fickan, jag hade fått sms. städa rent huset lite är du snäll, farmor kommer över ikväll med en taxi – kram Mamma jag hoppade upp och ner av förtjusning, knappade in ett snabbt okej och hoppade lite till. Farmor. Det var så länge sedan jag senast hade sett henne. Vad kan det vara, 6 år sedan? Och att hon bara kommer över sådär utan anledning? Och så slog anledningen mig. Min 16 års dag var om mindre än en vecka. Det måste vara anledningen. Men kunde hon inte bara skicka ett kort som under mina andra födelsedagar? Vad var så speciellt med just den här födelsedagen som fick henne att resa enda från New Salem? Vi hade glidit ifrån pappas sida av släkten efter hans död. Det var inget medvetet beslut det bara… hände. Jag saknade såklart alla därifrån. – farmor, döda farfar, kusin Maya och kusin Percy men jag hade aldrig vågat fråga mamma om vi kunde åk och hälsa på dem. Hon var fr emotionellt förstörd fortfarande då under den tiden. En tanke slog mig
”NEJ! Det kan bara inte hända mig!” hade jag verkligen lovat att gå ut med Marcus ikväll? Farmor kommer ju idag! Jag brukar ha bättre minne. Och jag brukar ALDRIG glömma bort saker o ting för att en KILLE bjuder ut mig. Aldrig. Men det hände väl inte så ofta. Sist jag blev utbjuden var det skolans snyggaste kille Hector Roos. Jag borde ha vetat bättre vid det laget att han inte bjöd ut mig för att han gillade mig. Men nej då. Jag var ju så dum att jag gick med på det. Senare kom en taxi och hämtade upp mig och skjutsade av mig vid pizzerian, där vi skulle mötas. Jag hade köpt en söt klänning från Michael Kors kollektion (det var sommar rea vilket gjorde att jag hade råd med klänningen) Var han där? Nej. Vilka var där? Jo hela skolan. Alla stod där och gapskrattade åt mig. Även Zandra. Jag skakade på huvudet. Så dum var jag inte nu. Jag visste att Marcus inte var som Hector, fast jag bara har känt honom i några timmar. Men jag kunde fortfarande inte svika mina vänner. Jag tog ett djupt andetag. Fiskade upp mobilen ur fickan och slog hans nummer (han hade gett det till mig innan han gick) han svarade efter tredje signalen ” Marcus här” ”heej, det är Claire” man kunde nästan höra hans leende ”heej, just det. Jag glömde fråga vart du bor. Om jag ska hämta upp dig alltså, du kanske inte vet vart restaurangen ligger” hur skulle jag kunna säga nej nu? Han lät ju så hoppfull! Vad skulle jag säga? ’tyvärr men jag har andra planer för ikväll, hej då’ neej jag tror inte det! ” aah, angående det. Jag skulle gärna gå ut med dig. Men jag kan inte” rösten darrade vid sista meningen. Det var tyst i andra änden en lång stund. Hade han lagt på? ”Det är din pojkvän” det lät mer som en påstående än en fråga ”va neej, jag är singel. Bara det att farmor kommer hit idag” ytterligare en minut passerade ” så du är singel?” han hade fått tillbaka den där kaxiga attityden. Och jag fattade var allt det här handlade om. Det bara ramlade in i skallen på mig. Han hade trott att jag hade en pojkvän. Han trodde att jag var svag och att jag skulle falla för honom. Han hade hoppats på att jag skulle ha e pojkvän, så att jag skulle kunna avspisa honom för Marcus istället. Vilken knäppskalle. Han VAR snygg. Verkligen jätte sexig. Men nu såg han mer ut som en tönt. Jag borde ha anat att han var falsk. Varför ville jag avspisa honom på ett snällt sett? HAN VAR JU INTE VÄRD DET! Han kunde ha varit Hectors bror. För dem båda var lika dumma i huvudet. Jag klickade på avsluta knappen, o samtalet var avbrutet. Alla vid parkeringen tittade på mig, jag hade inte precis skrikit i telefonen, men alla hade tydligen hört att jag precis avspisat en kille genom ett telefonsamtal. Jag satte mig suckande i bilen. Så fort jag satte mig där var det något i luften som inte stämde. Jag sniffade lite som en hund och märkte att det doftade ruttet i bilen. Jag kollade runt och fann en dissekerad fågel i baksätet. Jag skrek
wow, en död fågel! hur tror ni hamnade där med inälvorna blottade bara sådär? och varför får jag en känsla av att den inte bara hamnade där av en slump? kommentera och dela med er om era tankar!
nytt inlägg!
ang kapitel 4
handling
:)
pinsam stämning kapitel 3
Det var nog den tråkigaste spanska lektionen jag har haft i hela mitt liv. Jag sträckte på mig innan jag reste mig. en gäspning hördes också komma ut från min mun. Jag lämnade klassrummet så fort jag bara kunde. Men inte fort nog. Miss Roberts harklade sig. ”du är en väldigt begåvad student Cake” jag höll nästan på att falla ner baklänges och skratta, men jag behöll lugnet. ”Claire” ”ursäkta, Cake?” ”Mitt namn är Claire Marie. Men ni kan kalla mig Claire. Inte Cake” hon nickade allvarligt och mumlade något ohörbart på spanska, men jag han snappa upp parece un pastel. Trevligt. Hon sa att jag ser ut som en tårta.
Marcus stod ute i korridoren när jag kom ut. Han verkade ha gått vilse, men jag visste att han kände till korridorerna mycket bättre än jag. Jag behövde inte kolla i schemat för att veta att vi hade lunch. Men oturligt nog visste jag inte vägen… vart fanns Leah när jag väl behövde henne? Jag tog automatiskt upp telefonen och tänkte sms:a henne när jag kom på att jag inte har hennes nummer. Sweet. Jag vände mig mot Marcus som stod vid ytterdörren nu och famlade med ett par nycklar och harklade mig lätt
”eeh, kan du visa mig vart matsalen ligger?” frågade jag försiktigt
Han vände sig om och sprack upp i ett leende
Han började gå mot mig samtidigt som han la ner nycklarna i fickorna till de mrkblåa jeansen och rättade till hans uppknäppta cardigan ”han stannade ungefär 1 meter ifrån mig och verkade granska mig uppifrån ner. ”erkänn att du bara vill ha en anledning att få vara i min vackra närhet” han avfyrade ett snett leende som var väldigt tilltalande och det visste han om. Men det sa jag såklart inte. Vad jag sa var ”faktiskt inte. Som du kanske minns så är jag ny här”
han verkade faktiskt inte minnas det. Han stod där två sekunder innan han sa ”okey, följ efter mig” han fattade tag om min hand vilket jag inte uppskattade och började gå mot den östra korridoren ”AAJ!” skrek han och tittade på sin hand.
Jag kollade frågande på honom. ”vad har hänt med din hand?”
Han kollade argt på min hand. ”Du gav mig nästan en dödlig elchock!”
Jag himlade med ögonen. ”Kom igen det var bara en stöt. Det måste vara kläderna. Kom nu.”
Vi kom fram till matsalen som var stor och ljus. Där inne fanns det stora fönster. Ljuset nästan dansade in i det ljusa högljudda rummet. Matsalen var stor. Det stod runda bort lite här och var och man kunde höra musik spelas från en jukebox. Matsalen såg halvt fullsatt ut men jag visste att den skulle vara helt fullsatt om någon minut. Folk hade börjat trängas så jag gick och ställde mig i den vääldigt långa matkön. Till slut kom jag fram. Det fanns mycket att välja bland. Jag tog en pizza slize med exta mycket lök och ost, en cola och ett äpple. Försiktigt, så att jag inte skulle hälla ut min cola tog min bricka och gick fram till kassan och betalade. Lite diskret försökte jag leta med blicken efter Leah. Som om jag bara kollade omkring lite. Jag ville inte väcka onödiga blickar. Men det var nästan ingen som kollade på mig längre. Det var inte så svårt att hitta henne när hon stod med armarna flaxande ovanför huvudet. De försökte i alla fall inte vara diskreta tänkte jag för mig själv. Jag skrattade när jag såg det. Hon var så gullig mot mig. Hemma hade jag knappt haft några vänner. Jag hade haft en vän, men hon hade blivit för ”populär” för att vara med mig så hon dissade mig rakt i ansiktet. Annars fick alltid sitta ensam. Jag traskade dit och satte mig på en ledig plats bredvid Leah och en tjej med rosa Gucci skor. Och jag som trodde att den här skolan hade en uniform regel. Gucci tjejen flyttade på sin bricka lite, så att min skulle få plats där ”jag heter Emelie, men du kan kalla mig Em om du vill” hon strålade av skönhet att jag nästan började få ont i ögonen. Men på ett bra sett förstods. Hennes blonda lockar kunde ha tillhört någon vacker sagoprinsessa, det nådde henne till midjan. Hennes hjärtformade ansikte kunde inte bli mer perfekt. Hon hade gröna ögon som såg ut att lysa av sig själv. Som konstgräs. Sådär övernaturligt grönt, men ändå för vackert för att kunna titta bort. ”hejsan Em” sa jag prövande. Jag var tvungen att fråga. Ja jag var en modenörd, och just därför kunde jag inte knipa igen. ”hur kommer det sig att du har nästa säsongs gucci skor? Och att du har dom över tunna svarta knästrumpor när jag trodde att uniformen bestod av svarta tjocka knästrumpor och svarta tråkiga klackskor?”
hon kollade ner på sina skor som om hon precis hade upptäckt dom. ”jaha, nästa säsongens säger du? Ja jag vet inte, jag fick dom av min faster, hon jobbar inom modebranschen, och angående uniformsreglerna” hon kollade på mig med en lekfull blick” man får byta ut allt förutom skjortan och kjolen. Och knästrumpor måste du också ha men just dem du har behöver det inte vara. Så framöver kan du ha smycken till och andra skor om du vill” jag tog åt mig informationen med häpenhet. Galet. killen som hade suttit på Leahs andra sida kollade upp från sin mobil. ”Emelie var lite tyst jag…” han kom av sig när han såg mig ” åh, hej Claire jag såg inte dig. Förlåt, men jag var tvungen att messa eleverna från musik gruppen. Vår pianist har brutit handen.” han log lite snett och dök sedan ner i mobilen igen. Hm, värst vad social han var. Inte. ”tro mig. Han är så där. Han är inte taskig eller så. För det mesta, men han pratar inte mycket” Hon ryckte på axlarna och såg lite ursäktande på mig. Han gav henne en menande blick ”okej, jag kanske överdrev. Visst pratar han, men förvänta dig inga utförliga svar” Hon blinkade. Jag sneglade lite försiktigt på honom, och hann se när han sken upp som en sol. ”jag har hittat en ersättare nu. Carol valde att hon kunde ställa upp. Hon har väl typ spelat piano sen hon var 5? Var det så Emelie?” hon kollade lite irriterat på honom ” men herre Jesus, jag är hennes hejaklacksledare. Inte hennes mamma” Vin lät sig inte tryckas ner ”fnyst” fnös han ” hon hänger ju efter dig som om hon vore din svans, du borde veta lite mer om din svans. Och när började du låta som en gammal gumma? Som bara skriker som en bulldog? Eller vänta. Det kanske bara är pms” han gav henne en lömsk men retsam blick. Hon svarade med att sträcka ut tungan. ”lägg av Vin, hon skämtade bara, och som din flickvän måste jag hålla med. Du talar inte mycket” hon gav honom en kundpuss. ”jag pratar med dig” sa han lugnt och la handen över hennes. ”det var inte med mig jag menade” sa hon med ett leende Alla återgick till sin lunch. Jag tog en tugga av min pizza och smakerna exploderade i munnen. Den var gudomligt god! Jag vet inte varför men det fick mig att tänka min favorit författare, Shakespeare. Om man inte har läst hans böcker har man missat något väldigt stort av det livet har att erbjuda. Romeo och Juliets kärlek var ju nästan övernaturlig! Jag skulle lätt vilja ha någon övernaturlig kraft. Kanske inte att vara en hopplös romantiker men kanske typ läsa tankar. Så coolt! Då skulle jag få reda på vad eleverna på skolgården egentligen tänkte om mig. Leah väckte mig ur mina dagdrömmar ”tänker du börja på någon aktivitet Claire? Jag kan säkert få in dig på hejaklacken om du vill det”
”eller fotbollen” sa Vin med en axelryckning och dök ner i maten igen.
”eller handbollen” sa Emelie, med ett brett leende
grejen var det att jag hade tänkt att börja på en aktivitet men bara inte någon som dom erbjöd.
”jag hade tänkt mig skoltidningen faktiskt, sa jag lite blygt” det blev knäpptyst runt bordet. Alla bara stirrade på mig. ”lycka till” sa Vin. ”du kan behöva det". Jag kollade frågande på dem och lyfte min dricka till munnen bara för att inse att den var tom. Jag hade inte ens druckit ur den än. Och den var tom
tjena mittbena
bilder!
dagens undergång del 2
”miss Agrius, jag såg att du inte jobbade så mycket” han kollade på mig och letade efter svagheter i min blick
jag kollade generat ner i marken och mumlade nästan ohörbart ”jag gjorde klart halva kapitlet Sir” jag kollade upp snabbt för att kolla om han hade hört. Det hade han
”lämna in uppgifterna sen när du har tid under dagen, tack” sa han och började skriva på något. jag nickade snabbt, tog upp min väska från golvet och flydde ut. Emelie stod där och verkade undersöka sina naglar.
”jag har spanska nu, men jag tror jag vet vart salen ligger. Första salen till höger i mitterska korridoren va?”
hon kollade gillande på mig och nickade. ”ses vid lunch då, jag har tyska”
jag gick till spanskan med känslan av att något inte stod rätt till.
sick...
dagens undergång del 1
Jag parkerade bilen på elevparkeringen och klev ut. Jag visste ju att skolan skulle vara stor men den här var. Den var. Skolan var enorm! Den såg nästan ut som en mindre version vita huset; skolan var gjord av vit sten, stora glasfönster och en stor ingång. Gräsmattan såg väldigt ömtålig och. Hm… grön ut. Jag klev ut ur bilen. Tog min gråa Gucci väska. Och gick. Det fanns andra bilar på parkeringen. Jag tog på mig mina ray ban solisar. Det som var så bra med dessa glasögon var att om jag var tvungen att stirra på någon men inte ville bli upptäckt kunde man ha de här solglasögonen. Man kunde liksom aldrig se vart jag fäste blicken. Jag vände mig om från min bil och lyfte huvudet lite så att det skulle se ut som om jag kollade på omgivningen. Men min blick hade jag sänkt mot bilarna. Det fanns vissa bilar som stod ut lite mer än de andra. Jag kände igen vissa märken. Andra var helt okända. Jag drog handen genom håret och koncentrerade mig nu mer på människorna som stod i parkeringsplatsen. De som hade stått och pratat eller vad dem nu gjorde blev helt tysta. Det enda som hördes var den fuktiga vinden blåsa på träden så att löven började prassla lätt. Annars var det döds tyst. Man skulle kunna tro att det var ”var tyst och stirra på varje ny elev som börjar” Leken men det var det nog definitivt inte. Eller? Jag kände att jag började bli lite irriterad på alla blickar så jag började gå, eller tja, jogga mot huvudbyggnaden. Bakom mig hörde jag hur de började gapskratta. Hade min kjol åkt upp? jag kände efter diskret men den var på sin plats. Jag kom in i skolan. Som tur var hade inte så många börjat komma in än. Så fort man kommer in innanför dörren finns det 3 korridorer. Den som går rakt fram har ungefär 6 dörrar på varje sida. Om man går åt vänster korridor kommer man till skåpen. Jag kollade åt höger och försökte komma på vart jag skulle hamna om jag gick den vägen men det var nästan omöjligt. Korridoren var lång och vit. Det hängde någon enstaka tavla i vänstra korridoren. Annars var just den korridoren väldigt tråkig. Jag försökte gissa vart korridoren skulle leda men la nästan av direkt. För övrigt var skolan rätt cool. Jag kände att någon stod bakom mig. Jag vände mig om. Jag hade rätt. Där stod en tjej. Hon var ljushyad med fräknar på näsan. Hennes ansikte var hjärtformat, hennes bruna spikraka hår, som jag antog var hennes naturliga, var uppsat i en stram hästsvans. Ett par små chanel örhängen satt i öronen. Hon hade valt att matcha skjortan med en snygg svart väst. ”hej” sa hon och sträckte fram handen. Jag sträckte fram handen ”hej”
”jag heter Leah Wilson. Det är jag som ska visa dig runt.” Hon blottade sina perfekta tänder. Om hennes röst inte var så vänlig skulle man kunna tro att hon hängde med de ”kaxiga” Doften som kom från henne skvallrade om att hon använde Chanel no.5 ”Vad har du nu för lektion. Jag kan visa dig dit.” hennes blick gled gillande åt min Gucci väska
”hm… Vänta en sekund” jag tog upp mitt schema för att se vad jag hade nu på morgonen. Jag har visst matte nu på morgonen. ”hon kollade också på mitt schema och lös upp.
”jag har också matte nu!”
Vi gick genom korridoren i mitten. Det hängde ungefär 50 tavlor där. Leah hade förklarat att man hade hängt upp de för att man skulle kunna känna sig gladare och piggare. Det funkade faktiskt. Jag kände mig genast på bättre humör. Påvägen dit pratade vi även om vädret.
”du har tur som kom när det var soligt” sa hon. ”
”vadå brukar det inte vara soligt?” frågade jag skräckslaget. Det jag verkligen hatade var regn. Jag skulle inte kunna överleva om det typ regnade lika mycket som det hade gjort i Concord. Det hade förstört alla mina kläder och Drop var som jobbigast när det regnade
Hon skrattade. ”joo men det kunde ju ha regnat” sa hon med en axelryckning. ”så hur var det i din förra skola?” hon kollade rakt fram utan att vända blicken. ”det var väl bra. Typ” nu kollade hon på mig ”typ?” jag suckade ”man kan väl säga att jag inte direkt var elevernas favorit” hon nickade för sig själv. Vi stannade upp nu utanför en dörr
”hej Claire. Jag heter Mr Alberts. Var snäll och sätt dig ner så ska jag gå igenom hur vi ska börja denna termin ” sa han enkelt. Jag kollade runt i klassrummet och hittade en ledig plats i mittersta raden längst ut mot fönster vid en kille. Innan jag hann gå dit så harklade Mr Alberts sig och gav mig en nyckel
”Den där nyckeln går till ditt skåp. Nummer 122.” Jag hade precis tänkt gå och sätta mig på en ledig plats när Mr Alberts reste på sig.
”vänta lite Claire. Du kan väl presentera dig för alla först?”
Jag hade inte precis svårt att prata inför folk men plötsligt kändes det väldigt pinsamt.
Jag ställde mig vid katedern. ”hej, jag heter Claire Agrius”
jag insåg hur lamt det lät och ville bara sjunka in i ett hål. Jag kunde höra små fnissningar här och var.
Mr Alberts nickade och satte sig igen vid sitt bord.
Jag gick och satte mig på en tom plats bredvid den gråögda killen. Jag la ner mina böcker på bordet, fixade till kjolen och satte mig ner. Han sträckte fram handen. ”hej, jag heter Marcus Yuce” jag skakade hand med honom.
”trevligt att få en ny elev här i skolan. Det är inte alltid man får en med ett så fint utseende.” sa han på ett tillgjort sliskigt sätt
okej. JAG VERKLIGEN hatar sådana killar jag har inte ens varit här i klassrummet 5 minuter och den här killen som påstår sig vara Marcus Yuce har redan flörtat med mig. Jag ignorerade han och slog upp min mattebok.
”okej elever. Hoppas att ni har haft ett trevligt lov, men som livet, så tar sommarlovet slut efter ett tag, och bara för det ska vi inte börja mjukt. Slå upp matteboken och börja med det första kapitlet!”
Matte var min starka sida så jag gjorde klart uppgifterna och satt bara och kollade runt i klassrummet. Vissa verkade ha svårt medan andra satt flitigt och jobba. Men annars var det knäpptyst. Läraren satt där fram och knappade på sin mobil. Han var välbyggd och lång, raknäsa, breda läppar, breda axlar och hår som nådde till hjässan. Jag skulle gissa på att han var runt 40.
det var som om han märkte att jag kollade på honom, för sen lyfte han snabbt på huvudet och verkade med ens bli medveten om omgivningen.
kapitel 1. den kloka katten
”jag kommer!” Det var Mamma. Jag var bara tvungen att stå kvar framför spegeln en liten stund till. okej, kläder, check. Hår, check. Parfym, check. Självförtroende… inte det bästa om man säger så. Kom igen, jag ska börja i en ny skola. Hur skulle du känna dig? Jag visste ju inte hur mina nya klasskompisar skulle bete sig. Skulle de gilla mig? Såg jag bra ut? Skulle de också, som alla andra hemma i Concord, låtsas som om jag inte fanns, skulle de tycka att jag var ett uppblåst märkes freak de med?
Det var min första dag i… High School. Jag kunde nästan inte tänka på det. Jag hade ju redan gått ett år i high school i Concord men vi var tvungna att flytta till San Francisco för att mamma var väldigt eftertraktad här.
Jag kollade upp. Jag är ganska nöjd med mitt utseende. Det jag såg i spegeln var en amerikansk tjej, eller hälften amerikan. Min pappa var grek. 1.60 meter lång. Långt rakt brunt hår med ljusa slingor. Gröna ögon. Väldigt stora ögon, men inte för stora. Nästan som formen av en persika kärna. Jag är lite rund vid kinderna. Men ändå ser man mina höga kindben perfekt. Jag har fräknar som passar min bruna hud. Jag har en hudfärg man inte kan sätta ett ord på. Nästan som om solen precis har träffat än och börjar sprida sina strålar i kroppen men hinner inte riktigt slå till ordentligt. Alltså lite ljusare än sotbrun. Tror inte ens det finns än bättre förklaring. Mina läppar är Medelstora. Nästan lika bruna som mitt hår. Jag har väldigt fylliga läppar. Om det är kyssläppar vet jag inte… Men jag har svårt att se på mina läppar utan att tänka på… Pappa. Det gjorde fortfarande ont att tänka på honom. Mina läppar var så lika hans ibland att jag trodde att de inte var mina. Som om de skiftar.
Men jag vet bättre än så. Sånt kan inte hända.
Jag minns hur han hade stöttat mig när jag inte vågade gå in i min nya lågstadieskola. Han hade sagt ” så länge du håller huvudet högt kan ingen trampa ner dig” Det var det sista jag hörde honom säga till mig.
När jag kom hem den dagen var ingen hemma. Det var vår nanny som hade hämtat mig. Hon vägrade berätta för mig vart mamma och pappa var. Mamma kom hem nästa dag. Hon såg så blek ut. Hennes röda ögon förklarade att hon hade gråtit. Jag kunde inte hindra det, Jag började gråta. Jag visste att något var fel. Mamma tog mig i sin famn och sa det.” Claire”
jag såg att hon skulle börja gråta i vilken sekund som helst. Jag kramade henne hårt och borrade in mitt ansikte i hennes hår. ”pappa är i himlen. Det var hans tid.”
Och nu. 10 år senare. Det känns som allt hände igår. Jag tar ett djupt andetag och går ner till köket. Vårt kök var inte så stort. Men det var inte resten av lägenheten heller. Men det är väldigt lyxigt inrett. Det är en 3:a. Mamma jobbar heltid för att vi ska kunna leva ett bra liv. Så att jag kan köpa det jag vill ha och så att vi kan äta på de restauranger vi vill. Men hon har inget dåligt jobb, och hon tjänade inte lite heller. Hon är mäklare. Efter Pappas död har vi fått klara oss själva. Men det har gått ganska bra nu. Hon stod i köket och lagade pannkakor. Hennes hår var kammat och rakt men hennes hy såg väldigt sliten ut. Mamma är mörkare än mig. Eftersom hon stod med ryggen mot mig kunde jag inte se hennes ansikte. Men jag kunde nästan se det framför mig. Rak näsa, Slappa kinder, några rynkor på pannan, Och så klart rött läppstift. Men hon var fortfarande den finaste människan som fanns. Hon var älskad av många människor. Många stannade gärna över natten för att få äta av mammas mat. Hon var en mästerkock som inte hade blivit upptäckt ännu brukade jag säga förut. ”Mamma du behöver inte göra det, jag lagar gärna min egen frukost” mamma vände sig om. Hon höll en slev med båda händerna framför sig. Hon la huvudet på sned och kollade förbryllat på mig. ”Claire. Jag börjar misstänka att du inte gillar min mat. Varför har du börjat tjata om att få laga din egen mat nu förtiden? Sköt bara ditt skolarbete. Resten sköter jag”. Jag suckade och satt mig vid matbordet. Det bästa med köket var att det var så ljust. Mamma har valt att ha en kristallampa. Den var inte speciellt stor men den var väldigt gullig. Resten av köket var väldigt vit. Vitt bord, vita stolar. Vitt stengolv. Vitt kylskåp. Men väldigt många blommor i olikafärger. Hon la upp pannkakorna åt mig och började tvätta rent stekpannan. Jag åt upp pannkakorna i lugn och ro. Jag hade tid på mig. Skolan skulle inte börja försten 45 minuter. Jag hade fått reda på att skolan var ganska stor, men visste fortfarande inte hur stor. Men vem bryr sig om hur stor ens skola är? Jag menar. Det enda jag längtade till här i San Fransisco var all shopping. Lukten av nya kläder. Känslan av nya smycken hänga runt halsen och vristen. Men rean slog allt. Kläder och smycken ser och är mycket bättre om de är på rea. Herreminheligagudinna, tänk om San Fransisco inte brukar ha någon rea!? Men det måste de väl? Jag ska ta reda på det imorgon. Kanske kan jag hitta något fint till mamma och Drop (min katt alltså) men senast jag var i New York, ungefär 2 år sen kunde jag inte hitta en endaste söt grej åt min lurviga pälsboll. Min blick gled åt Drop som satt instinktivt och stirrade med sina stora bruna ögon på leksaksmusen hon höll mellan tassarna. För att vara en katt var hon ganska klok. Hon visste till exempel om att hon inte skulle klösa ner mina affischer på Rihanna och Usher som satt fast på min dörr. Hon visste att om jag inte vaknade innan halv 8 var det hennes jobb att väcka mig. Hon kunde till och med hämta mina strumpor från strumplådan när jag själv hade glömt att sätta på mig ett par! Drop bet av leksaksmusens huvud. Jag suckade. Jaha. Då får jag väl se om jag kan hitta en ny, och kanske en mer tåligare leksaksmus. Drop var ganska lik katten Gustav faktiskt. Det var därför som jag från första början hade insisterat på att få honom. Han hade orange och vit päls. Lite runda proportioner, och stora bruna ögon. Enda skillnaden var nog att katten Gustav var lat, och Drop inte. Det var exakt därför jag behövde hitta en ny leksaksmus snabbt. För när hon väl har tagit sönder sin mus så är det bara en fråga om tid innan hon börjar klösa på mina kläder. Hon kröp under bordet och strök sig mot mina ben. Inte för att hon ville vara snäll. Nej. För att hon ville smaka en bit av pannkakorna. Lite diskret smugglade jag en bit under bordet. Efter att ha kastat en sista blick på klockan reste jag mig. Jag tog min väska, kollade så att jag hade mina böcker och min. hm… samling med mig. Innan jag ens hann ut ur köket hann mamma såklart stoppa mig, vilket jag helst av allt inte ville att hon skulle göra. I alla fall inte idag. ”vänta nu” Sa hon. Hon hade lagt undan stekpannan och kollade på mig med en lekfull blick i ögonen. Jag ville bara ut ur huset så fort som möjligt. ”ja mamma” hon log mot mig, sträckte sig efter en träask som hade legat på köksbordet som jag inte hade lagt märke till. Hon gav den till mig. ”Jag tänkte att den skulle ge dig tur.” Jag öppnade försikigt asken. Jag blev genast tårögd. Jag visste att vår ekonomi var helt okej men det här… det var för mycket ”det…”
”… schh, säg inget. Jag vill ge dig de här var snäll och ta emot det utan att såra mig. Jag tog varligt och försiktigt upp broschen. Det var en hjärtformad brosch. Den hade röda konturer men var för övrigt silver färgad. Man kunde se en vacker spiralform inristat runt något skimrande föremål i mitten. Jag kollade nogare och såg vad det var. En diamant. Storleken av en halv golfboll Jag rörde lätt vid den. På baksidan av broschen kunde man se att något var inristat. Jag kisade för att kunna se nogare vad det stod. προετοιμάστηκε? Det måste ha varit något okänt märke. Jag höll den ömt mellan mina fingrar. Det var den finaste broschen jag någonsin sett. Jag brukar inte bli tårögd, men just den här broschen var speciell och det visste jag. Det fanns någonting mer som speglade sig i diamanten som jag inte riktigt kunde sätta ord för. Jag satt fast den på uniformens skjortkrage. Uniformen bestod av en vit kjol som gick till knäna. Svarta skor med ungefär 3 centimeters klack. Man var tvungen att ha knästrumpor på sig till klackskorna. Fast det såg ganska knäppt ut. Jag menar, vem skulle ens tänka sig ha på sig klackskor och KNÄSTRUMPOR? En total modemiss. Men jag hade bytt ut klackskorna mot ett par Louis vuitton skor. Det var nästan ingen skillnad men jag kände mig mycket bättre till mods med de här skorna. Resten bestod utav en grå skjorta och en slips. Väldig simpelt. Jag tyckte att broschen passade uniformen fint. Jag pussade mamma på kinden och gick ut. De var soligt ute. Bilen stod i parkeringshuset längre bort. Jag satte mig i min fina röda BMW Z3 roadster och åkte iväg.
