”jag kommer!” Det var Mamma. Jag var bara tvungen att stå kvar framför spegeln en liten stund till. okej, kläder, check. Hår, check. Parfym, check. Självförtroende… inte det bästa om man säger så. Kom igen, jag ska börja i en ny skola. Hur skulle du känna dig? Jag visste ju inte hur mina nya klasskompisar skulle bete sig. Skulle de gilla mig? Såg jag bra ut? Skulle de också, som alla andra hemma i Concord, låtsas som om jag inte fanns, skulle de tycka att jag var ett uppblåst märkes freak de med?
Det var min första dag i… High School. Jag kunde nästan inte tänka på det. Jag hade ju redan gått ett år i high school i Concord men vi var tvungna att flytta till San Francisco för att mamma var väldigt eftertraktad här.
Jag kollade upp. Jag är ganska nöjd med mitt utseende. Det jag såg i spegeln var en amerikansk tjej, eller hälften amerikan. Min pappa var grek. 1.60 meter lång. Långt rakt brunt hår med ljusa slingor. Gröna ögon. Väldigt stora ögon, men inte för stora. Nästan som formen av en persika kärna. Jag är lite rund vid kinderna. Men ändå ser man mina höga kindben perfekt. Jag har fräknar som passar min bruna hud.  Jag har en hudfärg man inte kan sätta ett ord på. Nästan som om solen precis har träffat än och börjar sprida sina strålar i kroppen men hinner inte riktigt slå till ordentligt. Alltså lite ljusare än sotbrun. Tror inte ens det finns än bättre förklaring. Mina läppar är Medelstora. Nästan lika bruna som mitt hår. Jag har väldigt fylliga läppar. Om det är kyssläppar vet jag inte… Men jag har svårt att se på mina läppar utan att tänka på… Pappa. Det gjorde fortfarande ont att tänka på honom. Mina läppar var så lika hans ibland att jag trodde att de inte var mina. Som om de skiftar.
Men jag vet bättre än så. Sånt kan inte hända.
Jag minns hur han hade stöttat mig när jag inte vågade gå in i min nya lågstadieskola. Han hade sagt ” så länge du håller huvudet högt kan ingen trampa ner dig” Det var det sista jag hörde honom säga till mig.
När jag kom hem den dagen var ingen hemma. Det var vår nanny som hade hämtat mig. Hon vägrade berätta för mig vart mamma och pappa var. Mamma kom hem nästa dag. Hon såg så blek ut. Hennes röda ögon förklarade att hon hade gråtit. Jag kunde inte hindra det, Jag började gråta. Jag visste att något var fel. Mamma tog mig i sin famn och sa det.” Claire”
jag såg att hon skulle börja gråta i vilken sekund som helst. Jag kramade henne hårt och borrade in mitt ansikte i hennes hår. ”pappa är i himlen. Det var hans tid.”

Och nu. 10 år senare. Det känns som allt hände igår. Jag tar ett djupt andetag och går ner till köket. Vårt kök var inte så stort. Men det var inte resten av lägenheten heller. Men det är väldigt lyxigt inrett. Det är en 3:a. Mamma jobbar heltid för att vi ska kunna leva ett bra liv. Så att jag kan köpa det jag vill ha och så att vi kan äta på de restauranger vi vill. Men hon har inget dåligt jobb, och hon tjänade inte lite heller. Hon är mäklare. Efter Pappas död har vi fått klara oss själva. Men det har gått ganska bra nu. Hon stod i köket och lagade pannkakor. Hennes hår var kammat och rakt men hennes hy såg väldigt sliten ut. Mamma är mörkare än mig. Eftersom hon stod med ryggen mot mig kunde jag inte se hennes ansikte. Men jag kunde nästan se det framför mig. Rak näsa, Slappa kinder, några rynkor på pannan, Och så klart rött läppstift. Men hon var fortfarande den finaste människan som fanns. Hon var älskad av många människor. Många stannade gärna över natten för att få äta av mammas mat. Hon var en mästerkock som inte hade blivit upptäckt ännu brukade jag säga förut. ”Mamma du behöver inte göra det, jag lagar gärna min egen frukost” mamma vände sig om. Hon höll en slev med båda händerna framför sig. Hon la huvudet på sned och kollade förbryllat på mig. ”Claire. Jag börjar misstänka att du inte gillar min mat. Varför har du börjat tjata om att få laga din egen mat nu förtiden? Sköt bara ditt skolarbete. Resten sköter jag”. Jag suckade och satt mig vid matbordet. Det bästa med köket var att det var så ljust. Mamma har valt att ha en kristallampa. Den var inte speciellt stor men den var väldigt gullig. Resten av köket var väldigt vit. Vitt bord, vita stolar. Vitt stengolv. Vitt kylskåp. Men väldigt många blommor i olikafärger. Hon la upp pannkakorna åt mig och började tvätta rent stekpannan. Jag åt upp pannkakorna i lugn och ro. Jag hade tid på mig. Skolan skulle inte börja försten 45 minuter. Jag hade fått reda på att skolan var ganska stor, men visste fortfarande inte hur stor. Men vem bryr sig om hur stor ens skola är? Jag menar. Det enda jag längtade till här i San Fransisco var all shopping. Lukten av nya kläder. Känslan av nya smycken hänga runt halsen och vristen. Men rean slog allt. Kläder och smycken ser och är mycket bättre om de är på rea. Herreminheligagudinna, tänk om San Fransisco inte brukar ha någon rea!? Men det måste de väl? Jag ska ta reda på det imorgon. Kanske kan jag hitta något fint till mamma och Drop (min katt alltså) men senast jag var i New York, ungefär 2 år sen kunde jag inte hitta en endaste söt grej åt min lurviga pälsboll. Min blick gled åt Drop som satt instinktivt och stirrade med sina stora bruna ögon på leksaksmusen hon höll mellan tassarna. För att vara en katt var hon ganska klok. Hon visste till exempel om att hon inte skulle klösa ner mina affischer på Rihanna och Usher som satt fast på min dörr. Hon visste att om jag inte vaknade innan halv 8 var det hennes jobb att väcka mig. Hon kunde till och med hämta mina strumpor från strumplådan när jag själv hade glömt att sätta på mig ett par! Drop bet av leksaksmusens huvud. Jag suckade. Jaha. Då får jag väl se om jag kan hitta en ny, och kanske en mer tåligare leksaksmus. Drop var ganska lik katten Gustav faktiskt. Det var därför som jag från första början hade insisterat på att få honom. Han hade orange och vit päls. Lite runda proportioner, och stora bruna ögon. Enda skillnaden var nog att katten Gustav var lat, och Drop inte. Det var exakt därför jag behövde hitta en ny leksaksmus snabbt. För när hon väl har tagit sönder sin mus så är det bara en fråga om tid innan hon börjar klösa på mina kläder. Hon kröp under bordet och strök sig mot mina ben. Inte för att hon ville vara snäll. Nej. För att hon ville smaka en bit av pannkakorna. Lite diskret smugglade jag en bit under bordet. Efter att ha kastat en sista blick på klockan reste jag mig. Jag tog min väska, kollade så att jag hade mina böcker och min. hm… samling med mig. Innan jag ens hann ut ur köket hann mamma såklart stoppa mig, vilket jag helst av allt inte ville att hon skulle göra. I alla fall inte idag. ”vänta nu” Sa hon. Hon hade lagt undan stekpannan och kollade på mig med en lekfull blick i ögonen. Jag ville bara ut ur huset så fort som möjligt. ”ja mamma” hon log mot mig, sträckte sig efter en träask som hade legat på köksbordet som jag inte hade lagt märke till. Hon gav den till mig. ”Jag tänkte att den skulle ge dig tur.” Jag öppnade försikigt asken. Jag blev genast tårögd. Jag visste att vår ekonomi var helt okej men det här… det var för mycket ”det…”

”… schh, säg inget. Jag vill ge dig de här var snäll och ta emot det utan att såra mig. Jag tog varligt och försiktigt upp broschen. Det var en hjärtformad brosch. Den hade röda konturer men var för övrigt silver färgad. Man kunde se en vacker spiralform inristat runt något skimrande föremål i mitten. Jag kollade nogare och såg vad det var. En diamant. Storleken av en halv golfboll Jag rörde lätt vid den. På baksidan av broschen kunde man se att något var inristat. Jag kisade för att kunna se nogare vad det stod. προετοιμάστηκε? Det måste ha varit något okänt märke. Jag höll den ömt mellan mina fingrar. Det var den finaste broschen jag någonsin sett. Jag brukar inte bli tårögd, men just den här broschen var speciell och det visste jag. Det fanns någonting mer som speglade sig i diamanten som jag inte riktigt kunde sätta ord för. Jag satt fast den på uniformens skjortkrage. Uniformen bestod av en vit kjol som gick till knäna. Svarta skor med ungefär 3 centimeters klack. Man var tvungen att ha knästrumpor på sig till klackskorna. Fast det såg ganska knäppt ut. Jag menar, vem skulle ens tänka sig ha på sig klackskor och KNÄSTRUMPOR? En total modemiss. Men jag hade bytt ut klackskorna mot ett par Louis vuitton skor. Det var nästan ingen skillnad men jag kände mig mycket bättre till mods med de här skorna. Resten bestod utav en grå skjorta och en slips. Väldig simpelt. Jag tyckte att broschen passade uniformen fint. Jag pussade mamma på kinden och gick ut. De var soligt ute. Bilen stod i parkeringshuset längre bort. Jag satte mig i min fina röda BMW Z3 roadster och åkte iväg.