hej hej guys..

”Ryck upp dig tjejen”
”varför skulle jag?” frågar jag lite för surt
för att det är din födelsedag och vi ska Fira med stort F!” påstår Emelie.
vi sitter i klassrummet där Ms Kedricks går igenom engelska läxan.
”hitta en växt ute som tilltalar er och som ännu inte har vissnat, pressa den sedan och skriv en uppsats om blomman”. Någon kille längst fram som såg ut som Harry Potter – Z:et i pannan, en stav vid sig, Howards uniform, kittet. Räckte upp handen. Ms Kedricks suckade ljudligt.
”nej George, du får inte skriva om någon blomma från Harry Potter”
”men naaaai” stönade George. ”men de finns ju, jag har odlat massor utav sorterna!”
hon hav honom en torr blick. ”lägg bara ner George om du inte vill ha kvarsittning”. Han blev knäpptyst, men det kan jag inte säga om resten av klassen, som skrattade hysteriskt. Även Emelie. Och till min förvåning så slank det ut någonting som lät som skratt ur mig med.

Väl ute korridoren stod Leah och Vin. Båda två höll två muggar var från Starbucks. Emelie tog tag i min överarm och gjorde så att jag saktade ner farten. ”om du inte gillar kaffet de har köpt, visa inte det, de är nästan en personlig förnedring för dem båda två om man inte gillar kaffet de ger dig. Fråga min inte varför, personligen tror jag att deras föräldrar tappade dem när de var små”. Jag nickar bara och hon släpper min arm. Korridoren är smockad med elever som ska till frivilla aktiviteter och gud vet vad mer. Någon från tidningsredaktionen skulle intervjua mig idag och se vilket jobb jag skulle tilldelas. Jag vet inte hur Leah lyckades med det, eftersom att mamma hade sagt åt mig att det inte var många frivilliga aktiviteter kvar jag kunde välja bland, med tanke på att alla var fulla förutom läxhuset och träslöjd. Nej tack säger jag bara. Leah sträckte fram kaffekoppen. Jag flätade mina fingrar runt koppen, som till mitt nöje faktiskt fortfarande var varm. Leah kastade bak sitt långa hår och började gå mot matsalen. ”Claire, följ med, jag ska visa dig vart tidningsredaktionen brukar hålla hus, de har valt en byggnad som var öde i flera år tills Jamelia valde att lägga vantarna om den. Förresten, se upp för henne, om du stöter på henne, hon kan vara lite jobbig”. Leah rynkade lite på näsan som om stället stank mot slutet. Jag nickade bara, och drack av kaffet. Dubbelcappucino med choklad och kanel smak. Jag kände någon syrlig smak också. ”mm, vilket gott kaffe” sa jag uppriktigt och puffade till Leah på axeln. Hon log lite generat, äh, blanda smaker är min specialitet” sa hon med en blink och jag förstod att kaffe inte var det enda hon blandade.
Vi gick igenom matsalen och in genom en annan smalare korridor som för tillfället var mörklagd. Det fanns 2 dörrar på varje sida som ledde ut till en stor trädgård. Leah öppnade en utav dörrarna pt mig och vi steg ut. Där ute fanns ett litet hus, nästan som en stor lekstuga. Runtomkring växte blommor i alla möjliga färger och bakom huset växte ett stort hus som gav platsen skugga. Leah knackade på dörren innan hon steg in. Jag följde med in och det första jag såg var 2 led med skrivbord, fyra på varje sida. Alla borden var belamrade med papper i högar. Bakom högarna satt tjejer och killar som såg uttråkade ut. Så fort de såg Leah började alla jobba direkt. ”ni ska vara glada över att jag inte berättar för Jamelia om vad ni sysslar med” sa Leah torrt vilket gjorde mig förvånad. Jag hade inte hört henne använda den tonen på någon. En tjej som satt längst bak reste sig upp med ett kaxigt uttryck över sig. ”du vet att Jamelia inte kontrollerar oss längre”. Leah kollade oförstående på henne. ”gör jag?” tjejen gav henne ett slugt leende. ”ja det vet du. Det är jag som har tagit hennes plats nu” Leah suckade irriterat. ”enda gratistidningen som gick o läsa kommer nu att slänga sig i väggen. Trevligt. Claire, är du säker på att du inte ska testa på hejaklacken?” jag tror faktiskt att jag var det. Hoppa 10 meter upp i luften var inte precis min grej kände jag. ”Leah, det är lugnt” jag gav henne ett leende. Hon suckade och gick ut genom dörren utan att ens säga hej då. Alla var tillbaka i arbetet, till och med tjejen längst bak. Hon lyfte huvudet som om hon precis kom på att jag var kvar och gav mig ett varmt leende. ”Claire, kom hit och sätt dig är du snäll” jag gjorde som hon sa och satte mig på den lilla pallen mitt emot hennes bord, som faktiskt inte var så fullt med papper oh tidningsartiklar. Jag strök över kjolen, rätade på ryggen och sträckte fram handen. ”trevligt att träffas” hon tog handen. Det kändes ganska konstigt att skaka hand med någon, men jag ville bara att hon skulle få bort den där rynkan mellan ögonbrynen som jag visste kom fram av osäkerhet på att jag kanske också skulle börja bråka som Leah. Fråga mig inte varför jag vet det. Jag bara vet.

---

den här delen kan räknas som ganska tråkig, men om ni läser en bok så händer det ju inte spännande saker hela tiden right? det är det tråkiga som har störst betydelse, don't forget that! men hoppas att ni gillade kapitlet och kommentera gärna !

hej hej,

new capitulo will be uppe tomorrow ;)

Jag hade en konstig dröm natten innan min födelsedag. Eller det kanske var min födelsedag, hade inte koll på tiden, om den var över tolv, jag sov som sagt, men jag drömde i alla fall. Och den var otroligt läskig. Kalla kårar läskig, men det konstiga var att jag inte vart rädd, men min kropp vart det. Jag var i en mörk sal och varenda nerv i min kropp sa åt mig att springa iväg, jag hörde inte hemma här, men jag stod vid en tjock mörk ekdörr. Den stod lite på glänt och ljus sipprade ut i salen jag stod i. jag hörde röster. Jag lyssnade noga för att kunna konstatera att det var två män. Jag lyssnade ett tag till, öppnade den tunga dörren lite till, som turligt nog inte knastra. Jag hörde rösterna bättre nu och stelnade till. drömmen var så verklig, och rösten tillhörde en man som jag inte hade hört från på 10 år. Min Pappas. Han verkade irriterad och arg, men jag kunde höra undertonen av rädsla. ”låt henne va, ni kan inte göra så mot henne. Ni kan inte lägga en sådan börda på hennes axlar!” henne? Den andra mannen skrockade kort. ”kallar du sådana krafter för en börda? Jag är medveten om att du Leonardo, tyckte att krafterna var en börda, men jag tror inte att din dotter kommer tycka det för det” jag befann mig i chocktillstånd. Det här hade med mig att göra. Samtalet som pågick där inne hade med mig att göra. Men det är bara en dröm försökte jag intala mig själv. En väldigt verklig sådan. Men det är fortfarande en dröm. Jag hörde steg komma mot mig, någon hade kommit in i salen med massor av tavlor – som jag nu såg när jag vant mig vid mörkret – där jag stod, och jag vände mig om i tid för att se att mannen med den vita skjortan, en väst över och bakåtslickat hår gick rakt igenom mig. Reagerade inte ens på min närvaro. Han gick RAKT igenom mig. Han öppnade dörren, gick in, och var ute efter 30 sekunder igen. Han höll nu två tomma tallrikar med besticken över och gick i rask mot dörren han hade kommit från. Jag joggade vid honom. ”hallå vart är jag?” han reagerade inte. ”jag gillar bajs” reagerade fortfarande inte. Vid det här laget var han framme vid dörren som han snabbt försvann ut ur. Då slog det mig. han kunde inte se mig. jag visste inte om jag skulle bli förvånad eller glad. Eller både och. Jag rusade tillbaka till salen där pappa och den okända mannen satt i, i en hastighet jag inte ens visste att jag kunde springa i. jag kom fram till dörren och la handen över det tjocka dörrhandtaget men öppnade den inte. Varför tvekade jag!? Pappa satt där inne. Han skulle berätta för mig att allt skulle bli bra. Att jag inte var galen som såg döda fåglar eller och att något i mig höll på att sprängas sönder, en känsla jag hade haft sen farmor kom för en vecka sedan. Han skulle ge mig en förklaring. Han skulle säga någonting som fick mig att må bättre, han var tvungen att göra det. Jag upptäckte inte försten saltsmaken nådde munnen att jag stod och grät. Jag tog ett djupt andetag och gick in. Dörren stod redan lite på glänt, men när jag försökte trycka ner handtaget så åkte min hand bara rakt igenom. Jag kollade på den massiva dörren som stod i min väg och gick bara igenom den. Och plötsligt var jag i den ljusa salen. Som för övrigt inte var så stor i bredden men lång i höjden. Men mick blick gled genast mot bordet som stod i mitten. Inte till den stora ljuskronan, inte till de gulddraperade gardinerna, inte till en stora hunden som satt i ena hörnet och tuggade på ett ben. Bara bordet där pappa satt och en gänglig kille. Han hade mörkt hår. Luggen var kammad bakåt och var uppsatt i en minimalisk hästsvans över hjässan. Resten hängde neråt och nådde exakt axlarna, han var ledigt klädd i Ralph Lauren sportskjorta. Jag kollade på honom en kort stund innan jag kollade på den enda mannen i mitt liv som betydde något. Pappa satt framför den mörhårige killen vid det runda bordet. Det stod två kaffekoppar framför dem men de såg orörda ut. Pappa började sucka uppgivet och kollade bort ”det här var inte vad jag ville. Jag skulle aldrig ha gått med på detta avtal då. Folk kommer försöka utnyttja henne” killen som satt framför honom kollade på pappa en lång stund. Jag gick fram till dom och satte mig på den tomma utdragna stolen bredvid dem två. Jag såg att killen  - som jag upptäckte kanske bara var 3, 4 år äldre än jag, hade en medlidsam blick över sig. Hans ögon var röda, nästan brunröda. Hans läppar var fylliga, och var hårt sammanpressade. ”Leonardo, du vet att om jag kunde göra något skulle jag ha gjort det. Vad du och min pappa än hade för avtal kan jag inte hjälpa dig med att komma ur det. Som hans son är det förbjudet och du vet det” pappa kollade upp på killen. Hans ögon var röda, skvallrade på att han hade gråtit. Jag kände hur jag snyftade själv. Jag ville hoppa på honom och krama honom, säga att jag var okej, men jag kunde inte. Något blockerade mig. jag kämpade emot kraften som höll i mig. kämpa inte emot Claire sa en röst i mitt huvud. Den var vagt bekant men jag kunde inte sätta namn på röstens ägare. Men jag lydde rösten. Lyssna bara. Jag lyssnade. Pappa andades in luft innan han rätade på sig och la armarna på bordet.
”du kan skydda henne” sa han enkelt. Utan att stamma fram orden, man kunde inte ens höra att han precis hade gråtit.
”ursäkta?” killen framför verkade förvirrad minst sagt.
”Adrian, hon är mitt allt. Folk kommer söka efter henne, kommer vilja ta hennes krafter men jag kan inte lämna henne oskyddad”
du pratar om din död som om det inte vore någonting för dig” sa killen, som tydligen hette Adrian torrt.
”hon är mitt allt” sa han igen och den här gången stammade han vid ’allt’. Jag visste att de pratade om mig, men vad exakt pratade de om!? Jag visste ingenting men jag satt där och lyssnade.
”pappa kommer att döda mig” sa Adrian osäkert.
”du vet att han inte har många dagar kvar. Han är 249 år. Alla kungar dör på deras 250 års dag. Du vet det” pappa kollade ner i sin kaffekopp medan ha sa det här och kunde därför inte se att Adrian knappt reagera.
Adrian rätade på ryggen och sträckte fram handen ”jag ska skydda henne så länge jag besitter min tron” pappa kollade upp och tog hans hand och i samma ögonblick drogs jag tillbaka till min säng där jag satte mig upp käpprak med världens mörbultande huvudvärk. Jag jag drog upp bena och kramade dom hårt och vaggade mig själv. Jag drev runt med blicken genom rummet tills jag kom till golvet och pep till. Där satt farmor på en stor kudde lutad mot väggen. Hon log mot mig. ”jag ska förklara allt efter att du har kommit hem från skolan Claire” hon sköt fram ett paket över golvet mot mig. ”men grattis på 17 årsdagen”

"Mistakes are lessons of wisdom. The past cannot be changed. The future is yet in your power" -Miley Cyrus

hej allihopa !

Middagen flöt på bra, man hade alltid något att prata om. Kanske för att varken mammas eller farmors vinglas aldrig var helt tomma.
”så jag sa till dom, hör ni, om ni inte köper det här huset så måste jag göra det, och de köpte det direkt! Ni skulle sett huset, det var nästan fallfärdigt och de köpte det! Tomma hot säger jag bara, vissa är så dumma så att de går på det” suckade Mamma
”men herregud Lisa, varför lät du dom köpa det då? Inte kan man sälja ett sånt hus?”
mamma tog en till tugga av paellan och viftade med gaffeln i luften. Sedan svalde hon.
”jag var tvungen, det där huset har stått på visning nu i snart 4 månader. Vi skulle förlora huset och de skulle betala en annan mäklarfirma för att få huset sålt, men ack, inte längre! I får våra 3000 dollar och de får ett hus” under hela den tiden som hon pratade viftade hon frenetiskt med händerna.
farmor vände sig om till mig ”jag måste säga, att din mamma här, är ganska rik på positiv galenskap, du kanske ska roffa åt dig lite, sa hon och blinkade.
”kanske det, mumlade jag och petade runt i maten. Det låg bara kvar paprika på tallriken. Jag hatar paprika. Och mamma visste om det, men hon var ändå tvungen att ödsla i med det i nästan varje måltid, paprika soppa, paprika sallad, paprikasås, paprikatårta… okej kanske inte det sistnämnda men ni förstår vad jag menar. I början stod jag upp för mig och brukade säga något i stil med, ”mamma, hur kan du, du försöker svälta ihjäl mig, jag vill inte HA paprika!” men efter sisådär 2 år la jag av, och peta bara undan paprikan. Eller så smet jag bara ut under kvällen och gick ner till pizzerian. Zandra, min bästis IHBP (innan hon blev populär) brukade alltid vara där vid den tiden. Hon satt alltid där själv och åt sin kebabpizza. Om någon råkade ha vägarna förbi pizzerian och frågade vad hon gjorde där brukade hon bara säga att maten hemma var äcklig. – min ursäkt. Men jag visste den verkliga anledningen. Sen hennes mamma dog och hennes pappa gifte om sig har styvmamman vägrat ge henne mat på bordet om Zandra inte tar bort tatueringen hon har på handleden, där det står, ”kommer alltid att sakna dig” tatueringen går runt hennes handled som ett armband, och ser väldigt bedårande ut på henne. Hon gjorde den efter att hennes mamma dog, och hon vägrar ta bort den. Så det slutade med att hennes pappa börja ge henne pengar för att köpa mat ute. 150 per dag. Vi båda tror att han ger så mycket för skuldkänslorna.
hon brukar alltid ge mig ett snett leende och ibland även vinka till mig, så sitter vi där och pratar. Men aldrig som förut. Bara om ytliga grejer, som kläder, vädret, vår mat, sådana saker, men i skolan låtsades hon inte om mig. Så det slutade med att jag inte hälsade på henne mer i pizzerian och satte mig aldrig vid hennes bok. Hon fatta vinkeln.
”Älskling hur var skoldagen idag?” mamma tittade forskande på mig med ett varmt leende.
jag ville berätta allt. Om min konstiga känsla som jag hade haft hängande över mig hela dagen, om Marcus, om fågeln, allt, men jag kunde inte. Jag kände Farmor stelna vid mig med jag kollade inte upp på henne för att se varför. Jag sänkte blicken till min tallrik, vägrade möta mammas blick ”helt okej”

”Claire Elizabeth Agrius! Vad håller du på me…”

”…lugn mamma, jag städar efter mig. Jag lovar. Föresten bad ju du mig att packa upp resten utav kläderna ur kartongen så jag har ju faktiskt gjort det nu. Du behöver inte skrika så där” muttrade jag

”och hur förklarar du den här röran då?” hon svepte med handen över mitt rum. Jag kollade mig lite oskyldig omkring mig. Rummet hade en stor garderob som man kunde få plats med väldigt mycket i. 5 kvadratmeter bara garderoben. Jag vet. Det är väldigt mycket. Men den var redan full med massa grejer. Kanske inte full med bara kläder, men nästan. Typ massa boxar med mina grejer.

Jag hade även en himmelsäng. Ett utav dom bästa grejerna i mitt rum. En tjej i min ålder skulle redan ha växt ifrån sina prinsess fasoner men jag? Jag tog det till en mer professionell nivå när det kom till mitt rum.  Det satt små stenar runt säng gaveln. Det löpte även massa kinesiska tecken runt sängen. Mitt rosa täcke låg lite modernt skrynkligt. Exakt så som jag ville ha det. På andra sidan om sängen fanns en stor spegel med ett bord som nu var belamrat med massa skönhetsprodukter. Gratis såklart. Aldrig livet att jag skulle ha råd med en Foundation från Lancôme som kostar drygt 189 dollar. Eller visst har jag råd, men jag kper hellre skor eller en dyr parfym för dom pengarna. Och med tanke på att jag inte ens använder så mycket smink, varför ska jag då låta det ligga och ruttna? Men gratissmink får gärna liga och ruttna, inga problem för mig. ”det ser sagolikt ut mamma, tack igen för att jag fick det här rummet, vilken fin blus du har på dig förresten!” hon kollade syrligt på mig. ”jasså, så du skulle inte ha något emot om jag slängde den här tröjan?” hon tog upp en urringad marinblå tröja från golvet. ”NEJ! Inte min signerade Justin Timberlake tröja Mamma!” hon sträckte på huvudet. ”då, min unga dam, om du inte vill att den hamnar bland soporna får du ta och städa ditt rum” sa hon och vände på klacken. Jag suckade och kollade ner på golvet. Där låg nästan alla mina kläder nu. För små kläder de vill säga. Vilket var en hel drös faktiskt. Hur jag kunde ha gått från 1.50 till 1.70 på ett och ett halvt år vet bara gud, om ens han. Om gud nu finns undrar jag vad det där med den döda fågeln i bilen handlade om. Eller vart den hade försvunnit. Det är det som är grejen, ena stunden var fågeln där och nästa sekund. Borta. Jag blinkade och den var borta. Bara sådär. Jag försökte intyga mig själv ”Claire du hallucinerar bara” men jag visste att jag inte ens i mina galnaste idéer skulle komma upp med en sådan tanke. Det var inte jag. Det var fel. Men sen igen, hur hade en dissekerad fågel annars hamnat i baksätet i min bil? finns det någon annan förklaring? Ärligt talat… jag tror faktiskt inte det. Det här väckte bara så sjuka barndomsminnen att jag önskade att det aldrig hade hänt. Jag hade förvrängt de minnena och nätt och jämt lyckats. Och nu skulle det hota att rivas upp? nej bestämde jag. Den döda fågeln eller min inbillade fågel – kalla det vad du vill, skulle också in och förvaras. Men det var bara för sjukt och jag skulle inte tänka på det mer. Aldrig mer. Men saker är lättare sagt en gjort

”Farmor!” skrek jag nästan när jag öppnade dörren för att släppa in henne. Som vanligt hade hon sina röda kängor, och en lila lång kappa med luva, under den hade hon en lång svart klänning, och med sitt yviga gråa hår såg hon ut exakt som en farmor ska göra som är född den 31 oktober, under halloween. Mamma stod i köket och höll fortfarande på med dagens middag: paella. ”hej vännen! Men kolla på dig, lång har du blivit och vacker! Kära gumman, ska du inte släppa in mig nu?” sa hon skrattande. Jag flinade, flyttade på mig så att hon kunde komma in och tog upp hennes väska som hon hade ställt ner bredvid sig. Och till min glada förvåning såg den stor och tung ut vilket bara kunde betyda en sak. – Farmor skulle stanna ett bra tag! ”ge mig din kappa så kan du gå in i köket, jag tar hand om din resväska, mamma står därinne, hon kunde inte lämna riset, något hade hänt, så hon var tvungen att rädda det. Farmor bara stod där i hallen en stund med huvudet på snett och mumlade något på grekiska. Sen log hon ljuvligt och tog tag om min ena kind med tummen och pekfingret och sa, som om hon hade läst mina djupt begravda tankar ”du kommer förstå varför det blev som det blev med tiden Claire”

klicka på hjärtat ♥ för att kunna följa bloggen på bloglovin!

hej hej, ett kapitel kommer upp ikväll ! <3

Snälla gott folk sprid bloggen! skulle bli otroligt glad då! <3

hej hej! JAG ÄR såååå trött, tänkte lägga upp ett kapitel till ikväll men har knappt fått någon sömn *jäsp* men jag tänkte skriva en då, men vad händer när jag är trött och försöker skriva? jag blandar ihop karaktärerna, stavfel, orimliga meningar... asso näe, inte precis vad ni vill läsa va? ;) men ett kapitel kommer garanterat upp imorgon! <3