Middagen flöt på bra, man hade alltid något att prata om. Kanske för att varken mammas eller farmors vinglas aldrig var helt tomma.
”så jag sa till dom, hör ni, om ni inte köper det här huset så måste jag göra det, och de köpte det direkt! Ni skulle sett huset, det var nästan fallfärdigt och de köpte det! Tomma hot säger jag bara, vissa är så dumma så att de går på det” suckade Mamma
”men herregud Lisa, varför lät du dom köpa det då? Inte kan man sälja ett sånt hus?”
mamma tog en till tugga av paellan och viftade med gaffeln i luften. Sedan svalde hon.
”jag var tvungen, det där huset har stått på visning nu i snart 4 månader. Vi skulle förlora huset och de skulle betala en annan mäklarfirma för att få huset sålt, men ack, inte längre! I får våra 3000 dollar och de får ett hus” under hela den tiden som hon pratade viftade hon frenetiskt med händerna.
farmor vände sig om till mig ”jag måste säga, att din mamma här, är ganska rik på positiv galenskap, du kanske ska roffa åt dig lite, sa hon och blinkade.
”kanske det, mumlade jag och petade runt i maten. Det låg bara kvar paprika på tallriken. Jag hatar paprika. Och mamma visste om det, men hon var ändå tvungen att ödsla i med det i nästan varje måltid, paprika soppa, paprika sallad, paprikasås, paprikatårta… okej kanske inte det sistnämnda men ni förstår vad jag menar. I början stod jag upp för mig och brukade säga något i stil med, ”mamma, hur kan du, du försöker svälta ihjäl mig, jag vill inte HA paprika!” men efter sisådär 2 år la jag av, och peta bara undan paprikan. Eller så smet jag bara ut under kvällen och gick ner till pizzerian. Zandra, min bästis IHBP (innan hon blev populär) brukade alltid vara där vid den tiden. Hon satt alltid där själv och åt sin kebabpizza. Om någon råkade ha vägarna förbi pizzerian och frågade vad hon gjorde där brukade hon bara säga att maten hemma var äcklig. – min ursäkt. Men jag visste den verkliga anledningen. Sen hennes mamma dog och hennes pappa gifte om sig har styvmamman vägrat ge henne mat på bordet om Zandra inte tar bort tatueringen hon har på handleden, där det står, ”kommer alltid att sakna dig” tatueringen går runt hennes handled som ett armband, och ser väldigt bedårande ut på henne. Hon gjorde den efter att hennes mamma dog, och hon vägrar ta bort den. Så det slutade med att hennes pappa börja ge henne pengar för att köpa mat ute. 150 per dag. Vi båda tror att han ger så mycket för skuldkänslorna.
hon brukar alltid ge mig ett snett leende och ibland även vinka till mig, så sitter vi där och pratar. Men aldrig som förut. Bara om ytliga grejer, som kläder, vädret, vår mat, sådana saker, men i skolan låtsades hon inte om mig. Så det slutade med att jag inte hälsade på henne mer i pizzerian och satte mig aldrig vid hennes bok. Hon fatta vinkeln.
”Älskling hur var skoldagen idag?” mamma tittade forskande på mig med ett varmt leende.
jag ville berätta allt. Om min konstiga känsla som jag hade haft hängande över mig hela dagen, om Marcus, om fågeln, allt, men jag kunde inte. Jag kände Farmor stelna vid mig med jag kollade inte upp på henne för att se varför. Jag sänkte blicken till min tallrik, vägrade möta mammas blick ”helt okej”