”Claire Elizabeth Agrius! Vad håller du på me…”

”…lugn mamma, jag städar efter mig. Jag lovar. Föresten bad ju du mig att packa upp resten utav kläderna ur kartongen så jag har ju faktiskt gjort det nu. Du behöver inte skrika så där” muttrade jag

”och hur förklarar du den här röran då?” hon svepte med handen över mitt rum. Jag kollade mig lite oskyldig omkring mig. Rummet hade en stor garderob som man kunde få plats med väldigt mycket i. 5 kvadratmeter bara garderoben. Jag vet. Det är väldigt mycket. Men den var redan full med massa grejer. Kanske inte full med bara kläder, men nästan. Typ massa boxar med mina grejer.

Jag hade även en himmelsäng. Ett utav dom bästa grejerna i mitt rum. En tjej i min ålder skulle redan ha växt ifrån sina prinsess fasoner men jag? Jag tog det till en mer professionell nivå när det kom till mitt rum.  Det satt små stenar runt säng gaveln. Det löpte även massa kinesiska tecken runt sängen. Mitt rosa täcke låg lite modernt skrynkligt. Exakt så som jag ville ha det. På andra sidan om sängen fanns en stor spegel med ett bord som nu var belamrat med massa skönhetsprodukter. Gratis såklart. Aldrig livet att jag skulle ha råd med en Foundation från Lancôme som kostar drygt 189 dollar. Eller visst har jag råd, men jag kper hellre skor eller en dyr parfym för dom pengarna. Och med tanke på att jag inte ens använder så mycket smink, varför ska jag då låta det ligga och ruttna? Men gratissmink får gärna liga och ruttna, inga problem för mig. ”det ser sagolikt ut mamma, tack igen för att jag fick det här rummet, vilken fin blus du har på dig förresten!” hon kollade syrligt på mig. ”jasså, så du skulle inte ha något emot om jag slängde den här tröjan?” hon tog upp en urringad marinblå tröja från golvet. ”NEJ! Inte min signerade Justin Timberlake tröja Mamma!” hon sträckte på huvudet. ”då, min unga dam, om du inte vill att den hamnar bland soporna får du ta och städa ditt rum” sa hon och vände på klacken. Jag suckade och kollade ner på golvet. Där låg nästan alla mina kläder nu. För små kläder de vill säga. Vilket var en hel drös faktiskt. Hur jag kunde ha gått från 1.50 till 1.70 på ett och ett halvt år vet bara gud, om ens han. Om gud nu finns undrar jag vad det där med den döda fågeln i bilen handlade om. Eller vart den hade försvunnit. Det är det som är grejen, ena stunden var fågeln där och nästa sekund. Borta. Jag blinkade och den var borta. Bara sådär. Jag försökte intyga mig själv ”Claire du hallucinerar bara” men jag visste att jag inte ens i mina galnaste idéer skulle komma upp med en sådan tanke. Det var inte jag. Det var fel. Men sen igen, hur hade en dissekerad fågel annars hamnat i baksätet i min bil? finns det någon annan förklaring? Ärligt talat… jag tror faktiskt inte det. Det här väckte bara så sjuka barndomsminnen att jag önskade att det aldrig hade hänt. Jag hade förvrängt de minnena och nätt och jämt lyckats. Och nu skulle det hota att rivas upp? nej bestämde jag. Den döda fågeln eller min inbillade fågel – kalla det vad du vill, skulle också in och förvaras. Men det var bara för sjukt och jag skulle inte tänka på det mer. Aldrig mer. Men saker är lättare sagt en gjort

”Farmor!” skrek jag nästan när jag öppnade dörren för att släppa in henne. Som vanligt hade hon sina röda kängor, och en lila lång kappa med luva, under den hade hon en lång svart klänning, och med sitt yviga gråa hår såg hon ut exakt som en farmor ska göra som är född den 31 oktober, under halloween. Mamma stod i köket och höll fortfarande på med dagens middag: paella. ”hej vännen! Men kolla på dig, lång har du blivit och vacker! Kära gumman, ska du inte släppa in mig nu?” sa hon skrattande. Jag flinade, flyttade på mig så att hon kunde komma in och tog upp hennes väska som hon hade ställt ner bredvid sig. Och till min glada förvåning såg den stor och tung ut vilket bara kunde betyda en sak. – Farmor skulle stanna ett bra tag! ”ge mig din kappa så kan du gå in i köket, jag tar hand om din resväska, mamma står därinne, hon kunde inte lämna riset, något hade hänt, så hon var tvungen att rädda det. Farmor bara stod där i hallen en stund med huvudet på snett och mumlade något på grekiska. Sen log hon ljuvligt och tog tag om min ena kind med tummen och pekfingret och sa, som om hon hade läst mina djupt begravda tankar ”du kommer förstå varför det blev som det blev med tiden Claire”