Jag hade en konstig dröm natten innan min födelsedag. Eller det kanske var min födelsedag, hade inte koll på tiden, om den var över tolv, jag sov som sagt, men jag drömde i alla fall. Och den var otroligt läskig. Kalla kårar läskig, men det konstiga var att jag inte vart rädd, men min kropp vart det. Jag var i en mörk sal och varenda nerv i min kropp sa åt mig att springa iväg, jag hörde inte hemma här, men jag stod vid en tjock mörk ekdörr. Den stod lite på glänt och ljus sipprade ut i salen jag stod i. jag hörde röster. Jag lyssnade noga för att kunna konstatera att det var två män. Jag lyssnade ett tag till, öppnade den tunga dörren lite till, som turligt nog inte knastra. Jag hörde rösterna bättre nu och stelnade till. drömmen var så verklig, och rösten tillhörde en man som jag inte hade hört från på 10 år. Min Pappas. Han verkade irriterad och arg, men jag kunde höra undertonen av rädsla. ”låt henne va, ni kan inte göra så mot henne. Ni kan inte lägga en sådan börda på hennes axlar!” henne? Den andra mannen skrockade kort. ”kallar du sådana krafter för en börda? Jag är medveten om att du Leonardo, tyckte att krafterna var en börda, men jag tror inte att din dotter kommer tycka det för det” jag befann mig i chocktillstånd. Det här hade med mig att göra. Samtalet som pågick där inne hade med mig att göra. Men det är bara en dröm försökte jag intala mig själv. En väldigt verklig sådan. Men det är fortfarande en dröm. Jag hörde steg komma mot mig, någon hade kommit in i salen med massor av tavlor – som jag nu såg när jag vant mig vid mörkret – där jag stod, och jag vände mig om i tid för att se att mannen med den vita skjortan, en väst över och bakåtslickat hår gick rakt igenom mig. Reagerade inte ens på min närvaro. Han gick RAKT igenom mig. Han öppnade dörren, gick in, och var ute efter 30 sekunder igen. Han höll nu två tomma tallrikar med besticken över och gick i rask mot dörren han hade kommit från. Jag joggade vid honom. ”hallå vart är jag?” han reagerade inte. ”jag gillar bajs” reagerade fortfarande inte. Vid det här laget var han framme vid dörren som han snabbt försvann ut ur. Då slog det mig. han kunde inte se mig. jag visste inte om jag skulle bli förvånad eller glad. Eller både och. Jag rusade tillbaka till salen där pappa och den okända mannen satt i, i en hastighet jag inte ens visste att jag kunde springa i. jag kom fram till dörren och la handen över det tjocka dörrhandtaget men öppnade den inte. Varför tvekade jag!? Pappa satt där inne. Han skulle berätta för mig att allt skulle bli bra. Att jag inte var galen som såg döda fåglar eller och att något i mig höll på att sprängas sönder, en känsla jag hade haft sen farmor kom för en vecka sedan. Han skulle ge mig en förklaring. Han skulle säga någonting som fick mig att må bättre, han var tvungen att göra det. Jag upptäckte inte försten saltsmaken nådde munnen att jag stod och grät. Jag tog ett djupt andetag och gick in. Dörren stod redan lite på glänt, men när jag försökte trycka ner handtaget så åkte min hand bara rakt igenom. Jag kollade på den massiva dörren som stod i min väg och gick bara igenom den. Och plötsligt var jag i den ljusa salen. Som för övrigt inte var så stor i bredden men lång i höjden. Men mick blick gled genast mot bordet som stod i mitten. Inte till den stora ljuskronan, inte till de gulddraperade gardinerna, inte till en stora hunden som satt i ena hörnet och tuggade på ett ben. Bara bordet där pappa satt och en gänglig kille. Han hade mörkt hår. Luggen var kammad bakåt och var uppsatt i en minimalisk hästsvans över hjässan. Resten hängde neråt och nådde exakt axlarna, han var ledigt klädd i Ralph Lauren sportskjorta. Jag kollade på honom en kort stund innan jag kollade på den enda mannen i mitt liv som betydde något. Pappa satt framför den mörhårige killen vid det runda bordet. Det stod två kaffekoppar framför dem men de såg orörda ut. Pappa började sucka uppgivet och kollade bort ”det här var inte vad jag ville. Jag skulle aldrig ha gått med på detta avtal då. Folk kommer försöka utnyttja henne” killen som satt framför honom kollade på pappa en lång stund. Jag gick fram till dom och satte mig på den tomma utdragna stolen bredvid dem två. Jag såg att killen  - som jag upptäckte kanske bara var 3, 4 år äldre än jag, hade en medlidsam blick över sig. Hans ögon var röda, nästan brunröda. Hans läppar var fylliga, och var hårt sammanpressade. ”Leonardo, du vet att om jag kunde göra något skulle jag ha gjort det. Vad du och min pappa än hade för avtal kan jag inte hjälpa dig med att komma ur det. Som hans son är det förbjudet och du vet det” pappa kollade upp på killen. Hans ögon var röda, skvallrade på att han hade gråtit. Jag kände hur jag snyftade själv. Jag ville hoppa på honom och krama honom, säga att jag var okej, men jag kunde inte. Något blockerade mig. jag kämpade emot kraften som höll i mig. kämpa inte emot Claire sa en röst i mitt huvud. Den var vagt bekant men jag kunde inte sätta namn på röstens ägare. Men jag lydde rösten. Lyssna bara. Jag lyssnade. Pappa andades in luft innan han rätade på sig och la armarna på bordet.
”du kan skydda henne” sa han enkelt. Utan att stamma fram orden, man kunde inte ens höra att han precis hade gråtit.
”ursäkta?” killen framför verkade förvirrad minst sagt.
”Adrian, hon är mitt allt. Folk kommer söka efter henne, kommer vilja ta hennes krafter men jag kan inte lämna henne oskyddad”
du pratar om din död som om det inte vore någonting för dig” sa killen, som tydligen hette Adrian torrt.
”hon är mitt allt” sa han igen och den här gången stammade han vid ’allt’. Jag visste att de pratade om mig, men vad exakt pratade de om!? Jag visste ingenting men jag satt där och lyssnade.
”pappa kommer att döda mig” sa Adrian osäkert.
”du vet att han inte har många dagar kvar. Han är 249 år. Alla kungar dör på deras 250 års dag. Du vet det” pappa kollade ner i sin kaffekopp medan ha sa det här och kunde därför inte se att Adrian knappt reagera.
Adrian rätade på ryggen och sträckte fram handen ”jag ska skydda henne så länge jag besitter min tron” pappa kollade upp och tog hans hand och i samma ögonblick drogs jag tillbaka till min säng där jag satte mig upp käpprak med världens mörbultande huvudvärk. Jag jag drog upp bena och kramade dom hårt och vaggade mig själv. Jag drev runt med blicken genom rummet tills jag kom till golvet och pep till. Där satt farmor på en stor kudde lutad mot väggen. Hon log mot mig. ”jag ska förklara allt efter att du har kommit hem från skolan Claire” hon sköt fram ett paket över golvet mot mig. ”men grattis på 17 årsdagen”