Efter lunchen gick alla till sina lektioner.  Jag hade idrott så Leah följde mig till mitt skåp så att jag kunde hämta mina kläder ” okej, det är inte så svårt att hitta dit. Du går ut ur byggnaden och kommer sedan till en annan ganska stor byggnad precis brevid. Där finns det en stor huvud entré, inte så svårt att missa. Du går in där och tar första korridoren till höger. Där ser du en rosa dörr som är tjejernas ombytes rum. Det låter kanske lite knepigt, men det är inte så svårt att hitta” hon gav mig ett varmt leende och kollade på klockan. Oj! Min lektion har redan börjat. Jag måste gå! Hejdå” hon gav mig en hastig kram och sprang till sin lektion. Jag skulle precis gå när jag kom på att jag hade glömt mina skor i skåpet. Jag hängde väskan över ena axeln, och knöt ihop sko snörerna på skorna och kastade skorna över min andra axel så att de fick dingla en fram och en bak. Jag stängde skåpet och pep till när jag fick se att marcus stod vid skåpet. Han verkade lite nervös, såg inte alls ut som han gjorde när jag såg han sist. Då hade han sett ganska mallig och kaxig ut. Nu såg han mer ut som ett barn som skulle kunna gå i 3e klass och skulle precis fråga chans på en tjej åt en kompis. Men i själva verket så gillade han henne också. (Jag vet, livet är redan komplicerat i 3:an) han harklade sig. ” eeh, det var inte meningen att skrämma dig eller så men jag fick reda på att du skulle ha idrott så jag tänkte att jag kunde visa dig dit. Han drog med handen genom sitt svarta hår och kollade rakt in i mig med sina isblåa varma ögon. Okej jag ska vara ärlig. Den här delen av honom gillade jag. Han verkade så. Jag vet inte. Så verklig. Inte en sån där kille som brukade finnas i Concord. Jag log åt honom, vilket fick han att slappna av en aning. ”om du verkligen vill det så visst” sa jag med en axelryckning. Han log brett ”bra! Då tar jag din väska och dina skor. Jag skulle precis insistera men han hade redan tagit både skorna och min ryggsäck från mig (tydligen fick man inte ha handväskor i skolan så jag var tvungen att låna en utav bridgets tusen designer ryggsäckar hon hade i skåpet) vi gick ut under tystnad. Det var inte en såndär behaglig tystnad så jag gjorde en anstalt att börja säga något men han hann före. ”så hur känns det att flytta till SF?”

Jag fattade att han menade san fransisco. Jag ville ju inte precis låta dum och fråga vad det betydde. Det var ju ganska uppenbart. ”jo, det känns väl okej. Fortfarande lite nytt men jag vänjer mig säkert snart” eller så gör jag det inte alls. Man ska inte förvänta sig förmycket av livet, har jag lärt mig. Jag var tvungen att kisa lite för att se honom. Solen var ganska stark så här dags

”jag ska nog se till så att du trivs. Jag brukar vara ganska duktig på det. Hans ögon sa något mer som jag inte kunde tyda. ”så vad jobbar dina föräldrar med?” vi hade stannat utanför byggnaden vis skolan. ”min mamma jobbar som mäklare.” jag visste vad som skulle komma här näst så jag drog in luft för att kunna svara på frågan. ”och din pappa?” vi stod i skuggan nu och jag behövde inte kisa för att se rakt in i hans ögon. ”han är död” rabblade jag ur mig. Och vände bort blicken. Jag ville få det sagt så att han kunde börja ställa massa andra jobbiga frågor om hans död som jag visste att han skulle fråga om. ”Oj, förlåt. Det var inte meningen att fråga. Jag visste inte. Jag beklagar.” han såg uppriktigt ledsen ut. Som om han led med mig. Han fick mig att nästan. Jag vet inte. Nästan att må bra. ”deklart du inte visste. Jag har bara gått här i någon timme. Det är naturligt att fråga.” han stirrade med sina vackra ögon på mig. Men det var något annorlunda med dem. Han såg ut att vilja gråta. ”min mamma dog förra året.” han vek inte undan med blicken som jag hade gjort. Han stirrade bara på mig en lång stund utan att någon sa ett knyst. Jag såg hur en tår trängde sig fram och rann ner över kinden. ”hon var min bästa vän. Jag berättade allt för henne. Hon stöttade mig genom min tuffaste period. Hon fanns alltid där för mig. Men nu när hon är borta så känns det som om en del av mig också är borta.” jag såg att han var påväg att säga något men ångrade sig. Jag torkade bort tåren som hade dröjt sig kvar vid hans kind. Jag vet hur det känns. Min pappa betydde allt för mig. Han var MIN bästa vän. Om det inte vore för för han så skulle jag nog inte klarat av så mycket i mitt liv. Det är tack vare han jag är så här stark. Han log, men leendet nådde inte ögonen. Han verkade samla sig. ”okej, jag ska inte stå här och böla. Vi har ju trots allt en lektion att gå till. Han fiskade upp mobilen ur fickan och kollade klockan. ”Vi började för en 10 minuter sen. Bäst att gå in”. Vi gick in i byggnaden. Jag skulle precis säga hej då och gå in till omklädningsrummet när jag såg någonting fladdra förbi oss. ”såg du det där?” kan kollade undrande på mig. ” såg vadå?” jag suckade. Inget, jag måste ha sett i syne eller något. ”Det var säkert inget” han ryckte på axlarna. Jag vände mig om för att gå men han tog tag i min arm innan jag hann gå. ”du” han kollade på mig en stund. ”jag planerade att åka till kina restaurangen runt hörnet ikväll. Om du vill kan du följa med.” han log ett snett leende. Hur kunde jag hata han innan? Jag hade nog aldrig träffat på någon som var som han innan. Jag glömde bort allt jag hade i huvudet och allt jag inte hade i huvudet. ( vadå? Jag kanske har något i mitt undermedvetna?) och jag hade bara känt grabben en halv dag eller så. Jag vet, jag är hopplös ”gärna” sa jag och log. ”Okey. Då ses vi klockan 6 jag hämtar upp dig” han vände på klacken och sprang mot vänster korridor. Jag vände på klacken och sprang åt det motsatta hållet.
Så fort jag kom in i omklädningsrummet blev alla tysta. Allt babbel som hade pågått innan jag kom in var nu borta. Det klart. Dom pratade ju om mig. Jag klädde på mig under tystnad. Jag hade ju bara en minut på mig. ”ehhem” harklade sig någon som stod bakom mig. ” jag tog ett lugnande andetag. Kunde inte hon bara lämna mig ifred? Jag visste vad hon skulle fråga ”hej, är det du som är den nya eleven” vad trodde hon, om hon aldrig tidigare hade sett mig så måste jag väl vara ny? Jag vände mig om. Bara för att märka att jag stirrade rakt in i idrottslärarens ögon. ”Claire, du är sen. Jag ser att du är påklädd så följ med mig. För att du är ny så får du ingen bestraffning men nästa gång blir det kvarsittning!” nästan röt hon. Hon vände på klacken och gick in i salen. Generat följde jag med henne in och satte mig på golvet bland alla andra elever. ”jaha, bra att alla kom i tid” hon sneglade på mig ”nästan. Claire, kan inte du komma fram och presentera dig först innan vi börjar lektionen?” menade hon allvar!? Sen när presenterade man sig på en idrottslektion? Aldrig. Man gör bara inte det. Jag var ganska säker på att det här var en hämnd för att jag kom 20 sekunder försent. Jag suckade. Aldrig mer att jag skulle komma försent till idrotten. Vem vet vad hon skulle göra nästa gång. Jag var ganska säker på att jag bara inte skulle få kvarsittning. Jag reste långsamt på mig. Ställde mig bredvid idrottsläraren. ”hej Claire, jag heter miss Loumsi, jag kommer vara din idrottslärare de närmaste 2 åren” hon log brett. Jag tror inte det var åt tanken att lära ytterligare en ny elev om att ta hand om kroppen och vara aktiv. Snarare åt tanken att det hade börjat ytterligare en ny elev hon nu kunde skrika åt. Hon var nog en sådan där typisk ’jag är bäst på alla moment, så det är bara att lyda mig annars blir det 500 armhävningar’ stilen. Ni vet lite rund, kanske storlek 42. Slitet hår, en ful blå overall, nyckelband runt halsen där det står ’bästa läraren’ runt bandet. Ni vet hela kittet. ”nå, ska du inte presentera dig. Berätta för oss vad du gillar för sport och vad du inte gillar” hon såg ganska otålig ut och jag hade inte tänkt låta henne vänta. Faktum var att jag var ganska rädd för henne. Jag vände mig om så att jag kunde se alla elever. ”hej jag heter Claire Agrius. Jag gillar att springa för jag gillar känslan av adrenalin kicken som man får när man kämpar för hårt. Vad jag inte gillar är simning. Jag tycker att det är nödvändigt att kunna simma men jag skulle själv aldrig åka och simma frivilligt” jag kollade upp på miss Loumsi igen. Hon nickade och bad mig att gå och sätta mig igen. Lydigt satte jag mig bakom två fnittrande tjejer. ”okej elever. Jag vet att ni är gruppen med sämst kondition” hon kollade på varje elev med avsmak ”men det betyder inte att ni inte måste göra lika mycket som alla andra. Så dagens uppgift är att göra 500 armhävningar (Jag visste det!) och sedan gå ut och springa 2 kilometer, men det ska väl ni klara?” hon höjde ett buskigt ögonbryn. ”Claire, jag förväntar mig ganska mycket utav dig” sa hon innan hon blåste igång lektionen.

”Wow, vad snabbt du sprang! Riktigt bra gjort” Carol, som visade sig gå i samma grupp som mig inte kunde sluta tjata om hur ’bra’ jag var. Vilket var helt okej, om det inte vore för att alla andra elever också gjorde det.

”tack” sa jag för 345 gången kändes det som. Visst, jag brukade springa Ganska mycket i Concord, men det var ju bara för att det inte fanns något att göra. Så JA min kondition var nog lite. Eller mycket. Bättre än restens. Jag packade i alla mina grejer snabbt och nästan flög ut ur omklädningsrummet. Under idrottslektionen hade jag märkt hur miss Loumsi vrålstirrat på mig för varje armhävning jag gjorde. Vi kunde inte fuska för varje gång vi kom tillräckligt långt ner så hade vi en knapp precis under huvudet. När huvudet trycktes mot knappen såg man på skärmen hur många armhävningar man gjort. Jag blev klar snabbast men jag ville inte springa upp direkt till miss loumsi. Det skulle bara ge dom andra eleverna ytterligare en ursäkt att prata om mig, så därför gjorde 100 extra armhävningar. När de andra började resa på sig gjorde jag också det. Jag hann nätt och jämt se miss loumsi höja på ögonbrynen när hon fick se antalet armhävningar som vi hade gjort. Men hon återfick sin stränga min. Innan vi gick ut för att springa var vi tvungna att ta en stegräknare som låg i en utav boxarna, som vi senare skulle lämna in. Ha, som om man ens skulle våga fuska när man har henne? Under lektionen hade jag knappt slängt en blick mot Marcus håll. Jag var för rädd att hon skulle märka det. När vi väl skulle springa så var det som att vara hemma i Concord. Jag hade varit så rastlös där att när jag väl börjat springa lärde jag mig att gilla det. Allt känns väldigt levande när du springer. Du känner varenda muskel arbeta i kroppen. Jag gillar helt enkelt den känslan. Det var även så jag hade förklarat för de andra eleverna när de frågade varför jag tycker om att springa så mycket. De hade aldrig sett någon springa 2 kilometer på fem minuter tydligen. Kanske för att de aldrig kollar på tv vad vet jag. Men en sak förstod jag inte, alla var ju trådsmala! Jag kan svära på att vissa ben stack ut lite här o var från vissa, så smala var de! Och visst, jag var inte tjock precis, jag hade knappt synligt kroppsfett, men det jag hade var ju i alla fall någonting.

Det var inte svårt att hitta till parkeringsplatsen. Bara att ta samma väg som man kom. Jag kände mig ganska utmattad efter dagens lektioner. Ingen lektion hade väl varit fysiskt jobbig, men definitivt mentalt. Det var så mycket att ta in. Så mycket jag hade gått miste om som jag kände att jag skulle kunna få från den här skolan. Riktiga vänner. Min mobil plingade till i fickan, jag hade fått sms. städa rent huset lite är du snäll, farmor kommer över ikväll med en taxi – kram Mamma jag hoppade upp och ner av förtjusning, knappade in ett snabbt okej och hoppade lite till. Farmor. Det var så länge sedan jag senast hade sett henne. Vad kan det vara, 6 år sedan? Och att hon bara kommer över sådär utan anledning? Och så slog anledningen mig. Min 16 års dag var om mindre än en vecka. Det måste vara anledningen. Men kunde hon inte bara skicka ett kort som under mina andra födelsedagar? Vad var så speciellt med just den här födelsedagen som fick henne att resa enda från New Salem? Vi hade glidit ifrån pappas sida av släkten efter hans död. Det var inget medvetet beslut det bara… hände. Jag saknade såklart alla därifrån. – farmor, döda farfar, kusin Maya och kusin Percy men jag hade aldrig vågat fråga mamma om vi kunde åk och hälsa på dem. Hon var fr emotionellt förstörd fortfarande då under den tiden. En tanke slog mig
”NEJ! Det kan bara inte hända mig!” hade jag verkligen lovat att gå ut med Marcus ikväll? Farmor kommer ju idag! Jag brukar ha bättre minne. Och jag brukar ALDRIG glömma bort saker o ting för att en KILLE bjuder ut mig. Aldrig. Men det hände väl inte så ofta. Sist jag blev utbjuden var det skolans snyggaste kille Hector Roos. Jag borde ha vetat bättre vid det laget att han inte bjöd ut mig för att han gillade mig. Men nej då. Jag var ju så dum att jag gick med på det. Senare kom en taxi och hämtade upp mig och skjutsade av mig vid pizzerian, där vi skulle mötas. Jag hade köpt en söt klänning från Michael Kors kollektion (det var sommar rea vilket gjorde att jag hade råd med klänningen) Var han där? Nej. Vilka var där? Jo hela skolan. Alla stod där och gapskrattade åt mig. Även Zandra. Jag skakade på huvudet. Så dum var jag inte nu. Jag visste att Marcus inte var som Hector, fast jag bara har känt honom i några timmar. Men jag kunde fortfarande inte svika mina vänner. Jag tog ett djupt andetag. Fiskade upp mobilen ur fickan och slog hans nummer (han hade gett det till mig innan han gick) han svarade efter tredje signalen ” Marcus här” ”heej, det är Claire” man kunde nästan höra hans leende ”heej, just det. Jag glömde fråga vart du bor. Om jag ska hämta upp dig alltså, du kanske inte vet vart restaurangen ligger” hur skulle jag kunna säga nej nu? Han lät ju så hoppfull! Vad skulle jag säga? ’tyvärr men jag har andra planer för ikväll, hej då’ neej jag tror inte det! ” aah, angående det. Jag skulle gärna gå ut med dig. Men jag kan inte” rösten darrade vid sista meningen. Det var tyst i andra änden en lång stund. Hade han lagt på? ”Det är din pojkvän” det lät mer som en påstående än en fråga ”va neej, jag är singel. Bara det att farmor kommer hit idag” ytterligare en minut passerade ” så du är singel?” han hade fått tillbaka den där kaxiga attityden. Och jag fattade var allt det här handlade om. Det bara ramlade in i skallen på mig. Han hade trott att jag hade en pojkvän. Han trodde att jag var svag och att jag skulle falla för honom. Han hade hoppats på att jag skulle ha e pojkvän, så att jag skulle kunna avspisa honom för Marcus istället. Vilken knäppskalle. Han VAR snygg. Verkligen jätte sexig. Men nu såg han mer ut som en tönt. Jag borde ha anat att han var falsk. Varför ville jag avspisa honom på ett snällt sett? HAN VAR JU INTE VÄRD DET!  Han kunde ha varit Hectors bror. För dem båda var lika dumma i huvudet.  Jag klickade på avsluta knappen, o samtalet var avbrutet. Alla vid parkeringen tittade på mig, jag hade inte precis skrikit i telefonen, men alla hade tydligen hört att jag precis avspisat en kille genom ett telefonsamtal. Jag satte mig suckande i bilen. Så fort jag satte mig där var det något i luften som inte stämde. Jag sniffade lite som en hund och märkte att det doftade ruttet i bilen. Jag kollade runt och fann en dissekerad fågel i baksätet. Jag skrek